Den gångna helgen var lite av julafton för löparnörden. Först kunde jag följa Radio Siljans utmärkta direktsändning från UltraVasan på lördagsmorgonen och självklart fick jag gåshud när Sveriges ultrafantom Jonas Buud krossade sitt eget banrekord från i fjol när han sprang in på smått galna 5:45.
Det innebär en snittfart på 3:50 minuter per kilometer i bitvis mycket stökig terräng. Och igår satt jag som klistrad framför tv-rutan när den rafflande sprintduellen på 100 meter mellan Usain Bolt och Justin Gatlin utspelade sig under friidrotts-VM i Peking. 9.79 blev segertiden för Bolt, också det en helt sanslöst bra prestation. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att fundera över vilken prestation som egentligen är den största. Absolut, någon invänder säkert och menar att det inte går att rangordna dessa resultat – det vore som att jämföra äpplen med päron. Men ändå, jag kan bara inte låta bli.
Den legendariske tjeckiske löparen Emil Zátopek, ”Lokomotivet från Prag”, är den enda löparen som i ett och samma OS har vunnit 5 000 meter, 10 000 meter och maraton. Ett av hans mest kända citat lyder: ”Den som vill vinna en idrottstävling springer hundra meter, den som vill lära sig något om livet springer maraton.” Citatet fick mig att fundera. Att vilja lära sig något om livet, att i 4,2 mil eller längre möta sig själv medan man kämpar mot tilltagande trötthet, stelhet och negativa tankar, är det i någon mening noblare än att ställa sig på startlinjen inne på VM-stadion och damma hem guldmedaljen? Är Buud den ”riktiga” löparen som springer för att han inte kan låta bli, för att han älskar sin sport även om den inte ger miljoner i sponsorpengar, medan Bolt använder sin utomordentliga talang för sprintträning för att glassa runt och tjäna pengar? Eller tycker rentav båda herrarna lika mycket om löpning?
Har själv funderat över vem jag helst skulle vilja vara. Någon som kan springa mellan Sälen och Mora i ljusets hastighet (typ) eller ”världens snabbaste människa”. Någonting säger mig att Bolts tillvaro kanske inte alltid är så rolig. Det är vassa armbågar, dopingrykten och förhandlingar med sponsorer. Å andra sidan finns där också lyxlivet, pengarna och berömmelsen. Som gammal friluftsmupp skulle det vara så fantastiskt att en gång få befinna sig i Buuds löparskor. Att med sällan skådad lätthet ”spurta” i nio terrängmil. Att inte vara atlet på heltid utan ha löpningen som en passion som berikar såväl kropp som själ.
Jag får säkert inte massivt medhåll nu, men jag sticker ut hakan och påstår att Buuds prestation är större. Åtminstone i mina ögon. Där handlar det om pannben, vilja och en uthållighet som knappt går att fatta. Bolt glider säkerligen inte bara runt på glassiga arenor, hans framgång har också ett pris i form av blod, svett och tårar. Men ändå, snitta 3:50 minuter per kilometer i nio terrängmil är omänskligt. Och galet imponerande.
Nu vill jag gärna höra vad ni andra tycker. Vem är hårdast: Buud eller Bolt?
