Coop-lopp

Eskil  

Löpning handlar ju för många om att pusha sig själv och flytta fram gränserna för vad som är möjligt. Så även för mig. Och då pratar jag inte bara om tider och prestationer, jag har även noterat hur jag tänjer på anständighetens gränser när det gäller saker runt omkring löpningen. 

Att se ut som ett fån när man sticker ut och springer, speciellt så här års med tajts och reflexväst och dubbskor och vad det nu är, det har jag sen länge vant mig vid. Likaså att svänga förbi mataffären på hemvägen; ingen kräver väl att jag måste hem och duscha för att handla lite mjölk? Om det är okej att ha med sig barnvagn och två skrikiga ungar måste det väl vara okej att lukta lite svett? Det är kanske mer problematiskt på sommaren när man står i kassakön iförd short och linne och svettas floder men även i den situationen är jag numera hyfsat bekväm.

Nu har jag börjat komma förbi nästa spärr. Det handlar om dom där gångerna (ganska ofta) när man inte bara ska ha en liter mjölk som man kan springa med i handen utan fyller en hel kasse. Är det då okej att springa hem med den? Jag verkar nu ha landat i att det är det. Jag kan se mig själv utifrån och inser att jag ser ut som en komplett idiot men det kan inte hjälpas. Även när jag får ihop två kassar så springer jag. Det blir faktiskt lättare då, bättre balans. Fast det ser väl dubbelt så dumt ut också.

Folk som ser mig undrar väl varför jag har så bråttom hem, håller jag på att kissa på mig eller? Om nån av dom skulle råka läsa det här så är min förklaring helt enkelt att det är så tråkigt att gå. Till min lokala konsumbutik har jag drygt 300 meter och det är en pina att att promenera den sträckan. Jag kan springa tre mil utan att knorra men att GÅ den sista biten, det är plågsamt. Har jag dessutom sprungit en runda på 9,7 km, ja då säger det sig självt att jag gärna vill få ihop en hel mil. Folk kan skratta eller skaka på huvudet bäst dom vill. Själv väntar jag bara på att det här ska bli en tävlingsgren så småningom. På 400 meter konsumkasse kommer jag att bli svårslagen.

Löprundan blir ju inte bara ett naturligt tillfälle att handla på, ofta passar jag också på att ta med mig skräpet till återvinningen på vägen ut. Sen gömmer jag påsen på ett fiffigt ställe och fyller den med matvaror i butiken på hemvägen. Ett litet husmorstips som jag bjuder på.

 

 Dela på Facebook