Idag träffar vi Mattias Carlsson, en löpare i Helsingborgsklubben IS Göta som bjuder på sin historia plus en tävlingsrapport från sin premiär som traillöpare på GIFT i helgen.
Mattias är en av många medlemmar som jagar sub 40 på milen, då jag träffar Mattias ganska regelbundet så kan jag konstatera att det är ruskigt närma nu.
Vem är Mattias Carlsson?
Jag är 48 år och springer väl mest för mitt eget välbefinnande. Jag bor på Råå strax söder om Helsingborg med fru och tre söner. Som yngre höll jag på med en del orientering men det blev mindre och mindre focus på löpning förutom en och annan kortare träningsrunda efter att jag börjat studera. Jag jobbade 5 år utomlands och därefter kom småbarnsåren där det var svårt att få tiden att räcka till för träning (egentligen är det en omskrivning för att träningen prioriterades bort).
Julen 2007 beslöt jag mig för att anmäla mig till Göteborgsvarvet. Jag hade väl då kommit igång med viss löpning men helt utan fokus. Jag hade sällan sprungit längre än en mil och insåg att jag behövde öka på träningsdosen. Det blev inget speciellt upplägg utan jag sprang kanske 2 och ibland 3 pass i veckan. Jag var nervös inför varvet, men vilken upplevelse! Jag trillade in på 1:43 och tyckte det var hur kul som helst… Nu har jag har precis anmält mig till mitt 11:e varv på raken!
När äldsta sonen var 8 år provade han på friidrott och det var så jag första gången kom i kontakt med friidrottsklubben IS Göta. Efter viss nervositet dök jag oanmäld upp på ett pass som gick samtidigt som min son hade träning. Till min förskräckelse var det GGP (IS Göta Grand Prix) som är interna klubbtävlingar, denna gång på 5km. Efter uppvärmning drog alla iväg i ett för mig vansinnigt högt tempo och livrädd för att komma vilse gjorde jag allt för att haka på näst siste man! Jag hittade runt och överlevde. Sedan dess försöker jag vara med på så många pass med Göta som jag hinner. Det är fantastiskt kul att kämpa med klubbkompisarna på tuffa intervallpass och samtidigt väldigt socialt. Så nu är jag fast!
Hur har året varit?
2017 inleddes med en tuff träningsvecka på Teneriffa med två pass om dagen. Detta efter en skadeperiod med en stukad fot. Det var tufft att köra stor mängd efter att i stort sett inte sprungit en meter på 6 veckor men nöjd över att fått ihop 150 km på en vecka utan några större skavanker kunde jag på hemmaplan komma igång med vårträningen som gått bra. Det har blivit några lopp i år, Springtime i Helsingborg och naturligtvis Göteborgsvarvet. Träningen har gått bra men dom riktigt fina resultaten har än så länge uteblivit. Mina aktuella PB som jag har för avsikt att förbättra är: 41,37 på milen, 1,34,54 på halvmaran och 3,39 på maran.
På Helsingborgs Marathon 2 september hoppas jag gå sub 3:30 för första gången. På sikt hoppas jag också klara 39:59 på milen.
Springklubben då?
Det var självklart för mig att gå med i Springklubben. Massor med inspirerande läsning om andras vedermödor som löpare men också kul att läsa lite djupare om personerna som porträtteras. Jag läser gärna om de värdefulla tips och annat som ges, som jag försöker ta till mig. Den stora fokuseringen på svensk löpning är verkligen toppen och att det dessutom kommer i form av en papperstidning är ännu bättre.
Du sprang GIFT 2017, berätta.
Efter att ha blivit inspirerad av rapporterna och video från den första upplagan av trailloppet GIFT (Genarp IF Trail) föreslog jag för några av löparkompisarna i IS Göta att vi skulle anmäla oss och ta det som snarare en upplevelse än ett lopp. Själv var jag väl ute efter ett alternativ till traditionella asfaltslopp och helt enkelt prova något nytt. Det är ju häftigt hur varierande löpning kan vara, 1500 meter på bana ena dagen och 27 km trail den andra.
Raskt bildades en Messenger grupp och vi blev 5 stycken som beslutade att hänga med. Tyvärr blev det ett avhopp på grund av förkylning. En vecka innan loppet började jag fundera på vilka skor jag skulle ha. Efter inventering insåg jag att de flesta skor i garderoben var mer som slicks än trailskor så det fick bli en runda till sportaffären och inköp av min första trailskor någonsin.
På tisdagens klubbträning innan loppet snackade vi ihop oss om vad som väntade på lördagen med snack om skor, hur mycket vätska och gel ska man ta med sig? Fjolårets 2:a i loppet, Kenth, hörde oss i ”gubbsektionen” och ökade min nervositet med en enkel kommentar och en lite undrande, synande blick. ”Tänk på att det är ett tufft lopp…”sa han.
Vi kom till Ekevallen i Genarp i god tid. Perfekt väder med ca 17 grader och mulet, regnskurarna vi passerat på vägen syntes inte längre till. När vi studerade banprofilen kom banläggaren förbi och nämnde att det nog blir tuffare i år eftersom flera sträckor på grusväg bytts ut mot mindre stigar.
Fler och fler samlades och vid starten var det c:a 150 förväntansfulla löpare om drog iväg. Lite i smyg studerade jag medtävlarna och de flesta kändes betydligt mer professionella än jag. Jag hade fyllt ett flipbelt med 2 gel och två små flaskor vatten och hoppades att det skulle räcka.
Vi hade beslutat att vi skulle hålla ihop gänget på resan mot mål och lite osäkra på utgångsfart lade vi oss väl någonstans mitt i fältet. Det kändes mer avslappnat och med mindre stress i starten än många andra lopp. Starten gick och vi drog i väg i ett behagligt tempo. Snart vek banan av från grusgången och kom in på små snirkliga stigar i skogen. Terrängen kändes mer lik min ungdoms Västergötland än Skåne där vi snirklade oss fram på Romeleåsen och dess granskog. Snart började det gå uppför och stigen var smal, att passera andra löpare var inte helt lätt. Benen kändes pigga och vi snackade lite om ditt och datt i spåret. Det kändes väldigt behagligt och inspirerande och kilometerna rullade förbi. Vid första vätskestationen efter ca 9 km bjöds vatten, sportdryck, cola, bana och kanelgifflar. Jag tankade på ordentligt och passade på att fylla på mina vattenflaskor. Medan vi pausade passerade 4-5 löpare som vi sprungit förbi strax innan.
Efter att ha vilat bar det av brant uppåt mot Jävans observatorium. Jag passerade de löpare som gått förbi vid vätskestationen. Thomas den Löpande Kocken sprang uppför backen och jag försökte så gott det gick hålla hans rygg. Per och Jonas hamnade lite längre bak.
Vi hade inte tid att stanna och se på utsikten och spåret vände brant nedåt och vi började så sakta öka farten. Vi passerade flera löpare i spåret och försökte hela tiden slänga ur oss peppande kommentarer. Vid något tillfälle höll vi på att tappa bort de rödvita snitslarna. Efter målgång hörde vi om några som sprungit lite för långt. Men överlag satt de tätt så det faller ingen skugga över arrangörerna. Efter ett vackert parti över ett par ängar bar det återigen uppåt längs en liten smal stig som slingrade sig upp till banans högsta punkt, Romeleklint 175m öh, nu började viss muskeltrötthet infinna sig och det blev gång istället för löpning på de brantaste delarna. Thomas hade vänligheten att vänta in mig på toppen.
Vid gott mod av att kommit så här långt bar det nedåt igenom ett lite öppnare landskap och jag tror farten ökade något igen. Vid 18 km kom den andra och sista vätskestationen och efter att vi av arrangörerna försäkrat oss om att de värsta backarna var över drog vi vidare.
Nu följde en sträcka som var småkuperad och med en lite jobbigare stigning. Vi hade fått rapporter om att sista biten skulle vara lättlöpt så vi höll gott tempo även om benen nu började bli lite möra. När vi kom ut på några kortare partier på grusväg så sprang vi på i god fart men samtidigt längtade vi till att man skulle få vika av på stigarna igen, på något sätt kändes det lättare att springa där, det kanske berodde på att det inte gick att hålla samma fart.
VI passerade en medtävlare som druckit för lite, självklart delade vi med oss av vårt vatten.
Sista kilometrarna in mot mål flöt på bra benen var lite sega men utan några som helst problem eftersom det var lättlöpt och medlut in mot målet. Ytterligare medtävlare passerades.
Supernöjd med mitt första traillopp gick jag i mål som 6:a i M45+. Thomas spurtade ifrån mig med 15 sekunder och Per och Jonas kom några minuter senare. Vi var alla överens om att det var en positiv upplevelse som vi gärna gör igen.
Efter målgång och en skön dusch bjöds det på akoholfri öl och pizzaslices som ingick i startavgiften, det smakade förträffligt. Så klart åkte finisher tröjan på också.
Placering och tider var inte så viktiga men med en positiv känsla i kroppen hela vägen tillsammans med naturupplevelsen gör att det förhoppningsvis blir fler traillopp och definitivt vill jag springa GIFT igen.
FAKTA från GIFT:
Genarps IF Trail arrangerades för andra året. GIFT är en trailtävling på Romeleåsen med start och mål i Genarp, 30 km öster om Malmö. Banan som förbättrats ytterligare detta år, går på stigar och skogsvägar på den natursköna åsen och mätte cirka 27 km och 550 höjdmeter. Den första milen går måttligt uppför på single tracks för att sedan övergå till 10 tuffare kilometrar med flera ordentliga stigningar bl.a. serpentinen upp till Romeleklint. En från början osäker väderprognos slutade med ett fantastiskt löparväder. Genarps IF funktionärer kunde ta emot trötta men glada löpare i mål, där det serverades mat och dryck till alla löpare och publik.
Tävlingen höll hög klass och en kvartett med Gaute Bere Genarps IF, Victor Carlsson IF Malmö Löp Kenth Fransson IS Göta och Peder Enoksson IF Malmö Löp, drev på ordentligt hela loppet. Det blev riktigt bra tider och många kämpainsatser. Snabbaste kvinna blev Caroline Fredriksson på tiden 2:11:23. Snabbaste man blev Gaute Bere från Genarps IF med tiden 1:56:40.
Stort tack Mattias för din historia, kul läsning och inspirerande mål du har.
Vill du precis som Mattias läsa om svensk löpning, profiler, träning, klubbar, forskning, hälsa, tävlingar, mycket trail, etc och samtidigt stödja svensk löpning – teckna dig här
Nästa utgåva kommer i augusti och det blir mycket läsvärt att se fram mot. Och du – fler dagens medlemmar önskas – otroligt uppskattad läsning, alla har något att dela med sig av, sin utveckling, sin klubb, sin stad, ett lopp… hör av dig till bg.nilensjo@springlfa.se
