Idag får vi inte en medlem utan två, ett par som presenteras på ett väldigt personligt och inspirerande sätt. Läs om kärleken till livet och löpningen av Ulf och delvis Elisabeth Rönning.
Jag har haft en del kontakt med Ulf, en underbar ambassadör för löpningen och kärleken. Blir upprymd av att läsa hans historia..
Vem är Ulf Rönning?
Jag heter Ulf Rönning, före detta copy writer och frilansjournalist, men även inbiten motionslöpare. Bor på landet, 2,5 mil från Värnamo. Ibland känns det lite ensamt, därför välkomnar jag initiativet med Springklubben, där jag tror man kan få information och inspiration från likasinnade. Har egentligen alltid tränat, ända sedan tidiga tonåren. Däremot har det sällan eller aldrig handlat om rationell eller schemalagd träning. Har aldrig följt något träningsprogram och någon träningsdagbok har jag aldrig haft. Det beror till stor del på att jag tidigt insåg och accepterade att jag inte hade den talang som krävs för att bli riktigt bra. Trots det älskar jag att springa och kände redan i ungdomsåren att det gav mig mycket mer än bara kondition och styrka. Under mina år som copy writer på reklambyrå i Göteborg hände det ibland att man körde fast ifråga om idéarbetet med en reklamkampanj. Då hade jag ett knep som man i början höjde på ögonbrynen åt men som snabbt blev accepterat när man såg att det hade effekt. Jag satte på mig löparskorna och stack ut på en runda. Det funkade alltid. Hjärnan rensades och idéerna kom. Det kan jag tacka löpningen för!
Har alltid låtit känslan styra min träning. Känns det lätt springer jag fort (nåja) och går det tungt springer jag sakta. Känns det riktigt bra kan det bli ett långpass. Numera, vid min ålder, har långpassen krympt till 15-18 km. Men visst har jag sprungit långt. I slutat av 70-talet tränade jag ofta ihop med en god vän, som tyvärr inte längre finns bland oss. Vi körde ofta fyramilspass på söndagarna. Det gick så till att antingen hans fru, eller min dåvarande sambo, körde oss från Göteborg till Hindås. Därefter sprang vi längs den s k Vildmarksleden, drygt fyra mil till Skatås i Göteborg
Har bara gjort fem maratonlopp, alla under 3 tim, plus en rad halvmaror, runt eller strax under 1.20. Men allra bäst trivdes jag med terränglopp, där ban- och landsvägslöpare inte hade så stor nytta av sitt låga och tassande steg, utan det handlade mera om styrka, spänst och förmåga till tempoväxling. Vid den tiden tävlade jag också i längdskidåkning. Det blev nio Vasalopp plus en mängd andra tävlingar i Götaland. Och, naturligtvis, Göteborgs DM som på den tiden kunde samla hundratals deltagare. Som bäst blev det på DM en seger på 30 km i yngsta ”gubbklassen”. Det kan jag tacka löpningen för!
Med facit i hand kan jag se att löpningen och mitt allmänt stora idrottsintresse har gett oerhört mycket tillbaka. Att fortfarande, vid min ålder, ha en kropp och fysik som kan göra en gråtfärdig av lycka, är guld värt. Naturligtvis har jag också motionerandet att tacka för att jag alltid fått vara frisk. Under 70-talet arbetade jag i sju år på samma företag. När jag slutade visade det sig att jag hade inalles sju frånvarodagar under dessa sju år. Alla frånvarodagarna var måndagar, måndagen efter Vasaloppet… Alltså ingen egentlig sjukfrånvaro. Det kan jag tacka löpningen för!
Även när det gäller mitt privat- och familjeliv har jag löpningen att tacka för att min tillvaro idag ser ut som den gör. En höstdag 1979 befann jag mig uppe i Göteborgarnas motionsparadis Skatås. Jag skulle se Finalloppet, ett årligen återkommande terränglopp i den fantastiska Skatåsterrängen. Först i mål bland damerna var, föga förvånande, Ewy Palm. Men hon var anmäld i klassen K35 och därför vanns seniorklassen av en ny stjärna, en smal, snygg och långbent 24-årig småländska med lång ljus hästsvans. Och jag träffades av blixten. Blev så betagen att jag glömde bort att gå hem och missade därför ett viktigt möte. (eller om jag helt enkelt struntade i det). Fick i alla fall en liten pratstund med den oväntade segrarinnan. Det var mitt allra första möte med den kvinna som många år senare skulle bli min hustru, Elisabeth Johannesson. Det kan jag tacka löpningen för!
Efter vårt första möte träffades vi många gånger, oftast i samband med olika tävlingar, men även i andra sammanhang. Mitt intresse och min beundran höll i sig. Trots det kom jag mig inte för att göra någon ordentlig framstöt. Anledningen var säkert en kombination av lite vacklande självförtroende plus respekt för Elisabeth som person. Man behöver inte vara särskilt avancerad människokännare för att inse att hon inte låter sig charmas av vem som helst.
Åren gick och 1988 sprang jag mitt tredje New York Marathon. Även Elisabeth fanns där och deltog i loppet. Tog mod till mig och i ett försök att göra oss till ännu bättre vänner bjöd jag ut henne på middag efter tävlingen. Det blev en trevlig kväll på en exklusiv (och alldeles för dyr) restaurang på Manhattan. Kunde inte låta bli att påpeka att jag var glad över det; ”jag som flirtat med Dig i alla år”. Svaret kom snabbt; ” Det har jag aldrig märkt, och förresten så är det så många som flirtar med mig så jag kan inte hålla reda på alla”. Ett svar som gjorde att jag dråsade ner på jorden, med en duns. Trots att det återstod en lång och ganska seg uppförsbacke nådde jag så småningom målet; vi blev ett par. Nyligen firade vi vår 21:a bröllopsdag. Vårt gemensamma intresse, löpningen, har gett oss många fina upplevelser. Åker vi på en resa är löparskorna det viktigaste i packningen. Springa kan man alltid, vart man än kommer, och vi har förmånen att kunna uppleva detta tillsammans. Håller helt med min gode vän LG. Skoog (Runners World) som i ett vykort till mig skrev: ”Är det löpartjejen Elisabeth Johannesson du är gift med? Då har du gjort ett fynd!” Det kan jag tacka löpningen för!
Elisabeth har vunnit, eller placerat sig bra, i mängder av tävlingar, men min kanske största upplevelse av hennes löpning är när hon vann världens största tjejlopp, Grete Waitz-loppet i Oslo. Tävlingen hade 40 000 anmälda från hela norden! Jag var inbjuden för att göra ett reportage om loppet och Elisabeth tyckte att när vi ändå var på plats så kunde hon lika gärna springa. Vi bestämde att jag skulle stå ute på banan för att rapportera hur hon låg till. Efter lite väntan kommer en bil med blinkande varningsljus, så tre motorcyklister med blåljus och bakom dem en högtalarbil. Sedan kommer, Elisabeth! Helt ensam, med en ledning på hundratalet meter! Hon ledde hela vägen och kunde i ensamt majestät springa in på ett välbesatt Bislet! En syn där bara minnet än idag kan ge mig ”ståpäls”! Det kan jag tacka löpningen för!
Idag är jag alltså pensionär, men fortfarande passionerad motionslöpare. Springer varje morgon, inte så långt, 5-6 km och därefter kör jag 30 min på motionscykel eller löpband i mitt eget gym. Kvällspasset blir 40 min motionscykel eller löpband. Är också noga med att överkroppen får sitt. Är lite stolt över att jag fortfarande klarar 90 kg i bänkpress. Tävlar numera inte så mycket men det har blivit några SM-brons i veteranklassen. Ställer ibland upp i Smålands DM som jag faktiskt brukar vinna. Vinterhalvåret tillbringar jag en stor del av tiden på Gran Canaria, där vi har en egen lägenhet, i Puerto Rico på öns sydkust. Det är underbart att komma ner och springa i ”kortisar” när det är bistert, snö och kallt här hemma! Ärligt talat, visst är det så att alla människor har ett visst mått av fåfänga, så även jag. Den delen av min personlighet får ibland extra näring när jag på morronpasset i Puerto Rico ibland passerar ett gäng morrontidiga gatsopare. Det händer ofta att de ropar ”Buenos Dias, runner boy!” Speciellt det där sista ordet suger jag till mig. Att bli kallad ”boy” vid 72 års ålder, inte illa! Det kan jag tacka löpningen för!
Elisabeth har nu fyllt 61, men ser fortfarande lika slank och vältränad ut som när hon vann Göteborgsvarvet i slutet av åttiotalet. Hon är stark, både fysiskt och psykiskt och dessutom en riktigt robust ”bondjänta” som inte drar sig ett ögonblick för att ta en repa med röjsågen när det behövs. Hon har ett antal SM-brons i terräng, maraton och halvmaraton, samt oräkneliga segrar i terräng- och landsvägslopp i Syd- och Mellansverige. Hon arbetar på laboratoriet på Värnamo sjukhus och börjar ofta kl sju. Innan dess är hon uppe och springer, varje dag, oavsett väder. Kan inte minnas att hon någonsin missat. När hon kommer in från morgonpasset gäller det att hålla sig ur vägen för då är det bråttom! Inte heller Elisabeth tävlar särskilt ofta men har faktiskt ställt upp i Smålands DM i terräng de två senaste åren. Inte oväntat vann hon sin klass överlägset och i år kunde vi konstatera när vi såg resultatlistan, att hon hade tagit medalj i varje åldersklass, ned t o m K35. Inte dåligt av en 61-åring! Det kan hon tacka löpningen för!
Jag bad Ulf tycka till om första utgåvan av Spring
Första utgåvan av Spring ligger på mitt skrivbord, om inte Elisabeth har snott den, vilket hon gör med jämna mellanrum. Har fortfarande inte läst hela, hittar godbitar hela tiden. Intressanta och välskrivna artiklar, dessutom om personer jag känner, Linus Holmsäter och Ida Nilsson bl a. Hoppas att Du fortsätter att hålla samma nivå och inte faller för frestelsen att presentera internationella storstjärnor. Dina läsare vill läsa om svensk löpning i l första hand. Artikeln om Dan Glans, har nog läst den minst tre gånger! Teknisk kvalitet och layout, toppen! Och jag älskar formatet! Sammantaget, det kan inte bli annat än högt betyg!
Tack Ulf för din underbara text, du ger oss alla härliga perspektiv på det bästa som finns, löpningen. Texten är en fantastisk kärleksförklaring till både löpningen och din fru. Stort tack för ditt omdöme om #1 av Spring också. Du som läser, har du missat att läsa den? #2 kommer vecka 43, missa inte den också – bli medlem i Springklubben – klicka in här: http://spring.pren.nu/
