Så förbannat stolt! Jag fick ett infall i måndags morse och spontan-anmälde mig. Jag ville ha den där medaljen. Jag fixade!
Jag kunde springa en halvmara asfalt och bara ha kul! Inte ont i knän, inte ont i fot. Och så Fredrik Zilléns ord om att aldrig missa chansen att vinna en spurtstrid; jag tog fyra personer vid målgång. Och jag förvånade mig själv – asfaltsamatören – med 2.02.39 i min halvmara-premiär. Här kommer min rapport. Om sämsta tänkbara uppladdning med bl.a. matförgiftning ett drygt dygn innan, men med budskapet att kunde jag göra detta – då kan du!
Mitt infall
Måndags morse, upp tidigt och ut på morgonlöpning med min fyrbenta kompis. Se Stockholm vakna och allt det där. Min bästa start på dagen. Under rundan, som alltid går längs Karlbergskanalen här i Stockholm, såg jag en skylt. ”Avstängt lördag 10 september – Stockholm Halvmarathon” Jag tittade ner på mina glada ben och min glada hund.
Klart jag ska springa halvmaran. Anmälde mig direkt när vi kommit hem igen, glömde skriva hälften av alla tider jag kunnat räkna upp som meriter och kom i startgrupp E. Var det bra eller dåligt? Ingen aning. Har aldrig sprungit en ”riktig” halvmara – jag håller ju bara till i fjäll, skogar och berg. Och vad hade jag gjort? Var det inte jättekonstigt att jag överhuvud taget anmält mig till dryga 21 km asfalt; jag hatar ju asfalt, mina knän har alltid satt stopp för löpning på asfalt, mina knän har till och med satt stopp för att gå på asfalt. Och det är ju därför jag bara är i terräng. Och löpformen? Jag har ju inte tränat kontinuerlig löpning eller kondition på grund av min fotskada sedan juni. Vattenträning, styrka och löpning på mjukt underlag, men inga riktiga ”pass” eller blodsmak-i-munnen-trösklar eller så. Ja, sådär gick tankarna efter mitt infall och efter att jag anmält mig. Och tur var väl det – att jag bara gick på känsla.
För anmäld är anmäld. Klart jag ska starta!
Men det var inte klart att berätta om det. Jag ville ha det här som min grej och inte ha några förväntningar eller känna någon press. En vän som jag visste skulle vara utomlands fick veta. En kollega som jag visste inte skulle vara i stan och sen vännen som jag träffade precis innan loppet. Nackdelen med att ingen vet är att du inte får de där peppande samtalen, mailen, smsen eller Facebook/Instagram-hälsningarna. Och att ingen hejar på dig när du springer. Men jag valde ändå att vara hemlig den här gången.
Min uppladdning
Med att vara hemlig följde även att jag fullföljde den Cava-after work som jag bjudit in till hemma hos mig i torsdags kväll, även om värdinnan drack lite mindre Cava än gästerna och tog ”varannan Resorb”. Säkert inte optimalt, men det ska mycket till för att jag ska ändra mitt s k vanliga liv för ett lopp. Och det är väl därför jag heller aldrig blir någon elitidrottare. You can’t have it all.
Men det som hände sedan var på riktigt värdelöst; att jag på fredag morgon vaknar med sådan magvärk så jag tror jag ska dö. Matförgiftad? Vet inte. Men enda gissningen. Inga detaljer här men jag kan väl säga att det var rent av omöjligt att gå till jobbet och att alla de kolhydrater jag laddat med och de Resorb jag tagit försvann ur kroppen. Så var det med det. Kroppen började sakta återhämta sig framåt lördag morgon. Tackade loppet att det var ett eftermiddagslopp; jag hade start först 15.50, så jag åt och drack ”som en hel karl” med start vid 06 på lördagen och så kom energin tillbaka.
Inbokade kaffe-träffen med kompisen blev också av. I solen på flytbryggan hos ett av de härliga caféerna längs Norr Mälarstrand.
Försökte dricka så mycket vatten jag kunde och sen kom både hon och jag på att det nog var bättre om jag höll mig inomhus i skuggan resten av timmarna fram till loppet. Så jag gick hem och var lite rastlös. Bestämde mig då även för att ändra strategi och ha musik med mig. Hade inte tänkt det tidigare, eftersom jag ogillar risken med eventuellt teknikstrul, en telefon som börjar ringa mitt i spellistan eller hörlurar som jag svettas ur. Men nu blev det en spellista på tre låtar. Jag kan inte riktigt förklara varför just de tre, men det blev en väldigt bra blandning visade det sig..haha.
Dom sa! Veronica Maggio, Electric Leila K, Sing Me Out – Peter Jöback, Ola Salo.
Och sen tog jag mig ut i ett soligt Stockholm med nyfunnen energi i kroppen och med Leila K som uppmanade mig att ”Go crazy!”
Loppet – före start
Wow! Vilken startplats. Jag kände mig så glad att få vara en del av detta. I mitt älskade Stockholm.
Superbra arrangerat. Trots alla löpare och trots att mitt i stan, bokstavligen, var det inte trångt, inte stressigt (jag hann med mina tre toalettbesök på trettio minuter före start) och hur bra och hjälpsamma funktionärer som helst!
Så. Redan innan loppet startat kände jag att oavsett hur det här går, det här var en riktigt bra idé. Och! Att det här borde ännu fler få uppleva!
Loppet – mina 21 098 meter på Stockholms gator
Startade typ längst bak i min grupp. Och det syntes att det var så när jag senare fick min tidtagning. Starttid i min grupp 15.50 och jag kom iväg över 15.53. Ingen stress var min grej. Och övrig strategi under loppet? Att hålla nere tempot. Är jag dum? Det var ju ett lopp? Med tidtagning. Ja, dum för att få en fantastisk tid. Men i min värld med knäskada sedan 1989 och en krånglande fot sedan juni. Och en oerhörd respekt för det hårda underlaget. Vad var viktigast? Inte tiden; utan att det skulle kännas bra. Och så blev det. Jag hade det väldigt bra under alla meter jag var i rörelse. (Återkommer till de tre gånger jag ofrivilligt behövde stanna – det irriterar mig fortfarande.)
Vilken bana! Att börja vid Slottet och att sedan ganska snart få springa ner i Klaratunneln. Jag hade inte på min musik så jättehögt så kunde ta in ljudet av alla fötter som sprang på i tunnelns svala mörker. Magiskt är ett litet urvattnat ord nuförtiden, men om jag ska använda det en gång i detta inlägg så är det här. Det var magi där nere i mörkret. Och som att alla vi där var i en egen liten värld tillsammans. Och sen blev kontrasten stor när vi kom ut och upp i starka solen igen – och med alla hejande åskådare. Då var vi liksom med i den riktiga världen igen. Ja, så kändes det på något vis..haha.
Men åh, vad roligt det är med publik förresten. Vilken skillnad det gör! Jag som mest hänger i terräng med djur som åskådare. Det här är ju riktig energi. Så tänkte jag flera gånger. Och glädjen över alla ”Heja!”, ”Kom igen!” och ”Bra jobbat!” från kanterna kan inte nog värdesättas. Och alla söta barn, och på Södermalm faktiskt även vuxna – mest söta också, som ville göra High Five. Klart det är värt eventuell tidsförlust med den lilla omvägen för att göra en sådan. För mig i alla fall, som ju som sagt inte fokuserade på snabbt, utan på roligt.
Jag kan skriva en timme om detta lopp – jag ska inte göra det. Jag kan bara konstatera att det var skitkul. Inte bara för att jag kunde springa på den (enligt mig) äckliga asfalten utan värk, utan för att det var en sådan varm stämning på gatorna, det var sommar i luften och att jag sprang i min stad. Till och med så nära som typ 25 meter utanför min egen port. Stockholm i mitt hjärta – hade den inte haft så få BPM hade den lätt varit med på min spellista..haha.
När jag klarat 21 kilometer och fattade att jag snart skulle vara i mål. Att jag hållit ihop kroppen alla meter på hårda underlaget. Att jag skulle få medaljen. Då blev jag så nöjd. Någonstans längs Skeppsbron. Men kom då att tänka på något jag läst om att springa ända in i mål – att liksom inte sluta i förtid och spara på energin du har i kroppen. Använd den! Det kan ju verka självklart, men jag behövde i alla fall de tankarna fram emot målgång. Så jag struntade i att vara ”nöjd” och bekväm sista metrarna. Jag ökade mitt tempo och under rakan mot MÅL tog jag också fram den teknik jag lärt mig av Fredrik Zillén att öka farten just vid målgång. Och då blev det för första och enda gången jobbigt under loppet. Men kul att jag hade kvar i benen och att jag också orkade ta fyra medtävlare de sista tjugofem metrarna. Tänker nu när jag skriver att jag hade kunnat påbörja min ”attack” ännu tidigare och kanske tagit ännu fler. Nästa gång!? För jag var inte trött i mål – jag var GLAD! Som ni ser här nedan, ett foto taget en minut efter målgång.
Och jag fick inte yrsel eller blodsmak i munnen eller något sådant. Det kanske jag också ska se till att få nästa gång!? OM jag nu ska göra om detta och då kanske ha fokus på Sub 2? Vet inte. Nu är jag mest glad över att det gick att göra det här med mina konstiga förutsättningar och min taktik att springa långsamt. För klart är att tävlingsmänniskan i mig är skitglad över 2.02.39.
Loppet – efteråt
Efter att ha blivit finished-fotad, tagit den obligatoriska selfien och hällt i mig en liter vatten var nästa sak att berätta för de som visste om att jag gjorde det här idag – att jag kommit i mål. Och sedan stanna upp lite mitt i allt i Kungsträdgården och njuta. Det här, för mig, var stort! Mycket större än att springa samma distans i berg och terräng.
I did it!
Och sen på vägen hem ännu fler tankar om loppet
Tacksam!
Att allt gick så bra. Tack till min PT Ferdi Ilkson på SATS Sportpalatset som lagt grunden för att jag med mina knän kunde göra det här- bevisligen kunde jag ju det – med rätt träning. Tack till löpteknikspecialist Fredrik Zillén för alla fysiska teknikknep jag fått med mig och den mentala styrkan i att jag vågar och kan springa. Även på asfalt. Tack till alla glada åskådare och alla hjälpsamma funktionärer! Tack till Sophiahemmets ortopedtekniker som specialgjort mina helsulor. Tack till mina älsklingsskor Asics Noosa Tri. Tack till Veronica Maggio, Leila K, Peter Jöback och Ola Salo. Och till alla vänner som jag mentalt hade med mig under loppet. Och tack till mig själv för mitt infall och för att jag, trots den dåliga uppladdningen med matförgiftningen mitt i allt höll ihop min start och mitt genomförande.
Och sen tankar om mitt upplägg – urkasst på en tävling, jag vet – och tiden jag fick.
Om jag inte gjort High Five med alla som jag såg ville göra det?
Om jag inte givit råd om att ha med sig egen Camelbak med sportdryck och elektrolytbrustabletter till de medtävlande tjejerna på Barnhusbron?
Om inte säkerhetsnålarna på min nummerlapp lossnat tre gånger under loppet, så att jag behövde stanna och sätta tillbaka dem? (Ja, jag svettas mycket, men det borde väl fasen materialet i en nummerlapp kunna klara utan att det luckras upp? Irriterande!)
Man ska inte tänka ”om” har jag fått lära mig. Men ändå? Hade jag fixat sub 2? Nä, kanske inte. Men det är kul att veta att jag hade marginaler. Och det är jäkligt kul att veta att jag klarade detta, utan värk en minut vare sig under eller efter. Ser SÅ fram emot mitt bergsmaraton den 19 november. Och alla träningsminuter till dess. Men nu återhämtning och vila som mest kommer ske i bubbelpool, bassäng och bastu närmaste veckan. Tack för att du läst. Och på riktigt, om du tvekar kring att klara saker. Med rätt träning. Det går. Om jag kan springa en halvmara asfalt – då kan du också!
Vi hörs! /Marie
