Som trogna läsare känner till så har jag ju en viss förkärlek för dom lite mer udda löparskadorna och nu kan jag glädjande nog lägga en ny till samlingen: bistick! Låter väl inte jättefarligt, och är det ens en löparskada undrar säkert nån besserwisser där ute och på den frågan vill jag bestämt svara ja! Det skedde när jag var ute och sprang och det har hållit mig borta från löpning och fler kriterier än så behöver inte uppfyllas för att det ska räknas i min bok.
Jag har ett par bikupor utanför Örebro och har blivit stucken vid flera tillfällen (av egen förskyllan ska väl sägas, ingen skugga ska falla över bina) utan att det resulterat i nåt större lidande för min del (däremot för bina som tyvärr stryker med på kuppen). Nu var jag ute och sprang (15 km on/off, alltså varannan kilometer snabbt. Lite av en favorit faktiskt, nog det pass jag så att säga skulle ta med till en öde ö) och stannade till hos en biodlande granne för att snacka lite och PANG så fick jag en gadd i tinningen av ett bi som tyckte att jag stod i vägen. Gjorde jag väl också (anklagar inte heller hans bin för att vara ilskna). Sprang vidare och tänkte inte så mycket mer på det, men senare på kvällen svullnade halva ansiktet upp och dagen efter var det ännu värre. Rådfrågade 1177, bland annat om jag fick springa (det frågar jag alltid) och dom tyckte att jag skulle vila (det tycker dom alltid). Följer deras råd (det gör jag ibland) och tänker att det kan ha varit en blessing in disguise det här. Jag har känt mig i god form på sista tiden och då är det lätt att det blir för mycket av det goda, hårdare pass och fler tävlingar än planerat. Nog bara bra att bromsas lite av ett bistick.
Men jag räknar med att det här går över rätt snabbt och då är frågan hur jag ska tänka framåt. Mitt stora mål nu är att kvala in till SM och elitledet i Stockholm Maraton och det skulle ju vara skönt att få det avklarat redan i år, medan jag ännu är ung och frisk liksom. Om jag har rätt information (och SOK inte lägger sig i) så är det mil på 32, halvmara på 1.12 och mara på 2.39 som gäller i så fall. Miltiden känns ju svårast. Halvmaran har jag också tänkt på som i princip omöjlig men i långfredags sprang jag på 1.12.39 i Simlångsdalen och det ritar ju om kartan över möjligheternas rike. Kan jag kapa 39 sekunder där? Kanske. Men då krävs en lika snabb bana och en stenhård öppning. Jag sneglar lite på Kungsholmen runt men den banan känns lite knixigare. Men där finns säkert bra draghjälp.
Lättast på pappret ska väl maratontiden vara. Då har jag hittat Sätermaran, samma dag som Kungsholmen runt, med oklar banprofil och förmodligen noll ryggar att gå på. Eller Köpenhamn Marathon helgen därpå, 15 maj. Inga seedningsgrupper tydligen och inget deltagartak, som gjort för en sen anmälan. Ingen koll på banan men baserat på magkänslan är den nog rätt platt. Att det endast är tre veckor innan Stockholm Maraton kanske nån besserwisser har synpunkter på (förmodligen samma typ som hade invändningar mot bisticket) men då vill jag poängtera att ambitionen med Stockholm Marathon inte är att prestera där, utan endast att få starta i elitledet. Sen kan jag springa och göra high five med publiken iförd en sån keps med två ölhållare på sidorna och kanske spela lite luftgitarr på scenen vid Rålis. Och om fräscha ben inte är ett krav den 4 juni så finns ju även Göteborgsvarvet två veckor innan.
Ja, det är sånt man kan sitta och fundera på när man har abstinens i benen och en lätt hybris i övriga kroppen. Men det är långt kvar och det finns gott om tid att hinna skada sig på allvar innan dess. Det enda jag hoppas på i så fall är att det återigen blir nåt nytt och oväntat.
