De svåra stegen i riktad värdering

Anders Herrman  

Låt mig börja detta inlägg med ett av mig numera vanlig mening när jag pratar med vänner: ”Är det något jag har lärt mig på psykologprogrammet så är det….”. Det jag denna gång anser mig ha lärt mig är det vikten av att gå i riktad värdering, d v s utföra beteenden som (förhoppningsvis) leder en mot det man tycker är viktigt och önskvärt i ens liv. Att försöka låta de långsiktiga konsekvenserna styra sitt beteende och att inte enkom låta ens mentala tillstånd styra riktningen i våra liv. Det ligger något i det här med att låta känslorna guida men att låta förnuftet styra oss. Visst låter det torrt och trist? Det är svårt också, kan jag tillägga.

För det är ingen lätt sak, det här med riktade värderingar, särskilt när man inte är säker vad de är eller när de står i konflikt med varandra. Särskilt svårt är det för en alltför tävlingshugad och kick-sökande friidrottare som undertecknad. Det tog mig många år att förstå vad min riktade värdering var inom friidrotten (helt ärligt så har det gällt andra delar av livet också men det är en historia för ett annat tillfälle). Min tidiga karriär hade en prägel av att jag tränade väldigt hårt några månader, tävlade intensivt några till och sprang då väldigt bra och så vips några månaders skadefrånvaro. Jag är rätt duktig på att träna hårt och tävla mycket men är lika duktig på att gå sönder. Vad var min riktade värdering då? På vilket sätt ville jag att idrotten skulle spela i mitt liv? Ja, kanske levde/tränade jag i riktad värdering då. Visst var det surt att återkommande ställa sig på crosstrainern men jag minns att jag tyckte det var värt det. Jag gjorde tider som jag aldrig trodde jag skulle kunna göra (gick t ex från 40 till 32.53 på 10000m på tre år). Jag tror friidrotten då för mig handlade om att göra så bra tider som möjligt och detta förhållningssätt tog mig dit.  Men trots att jag så sent som för två-tre år sedan gjorde mina bästa tider så hade friidrotten redan då börjat anta en annan roll i mitt liv. Kicken av att bli bra snabbt hade av naturliga skäl mattats av och jag var trött på de rutinmässigt återkommande skadeperioderna. Löpningen hade sakta börjat betingas medrädsla att gå sönder och nedstämdhet när jag väl gjorde det. Det var inte lika kul att springa längre. Jag sprang inte längre i riktad värdering eller rättare sagt – min riktade värdering hade ändrats. Jag ville att löpningen skulle vara en trogen följeslagare till mig. Det viktiga var att kunna springa hela tiden helt enkelt. Det kanske låter som en lätt värdering att leva upp till – stryk alla intervaller så kommer det faktiskt inte vara några problem att springa dagligen. Problemet är att den gamla värderingen, det att springa snabbt, inte är död och begravd.

Den förstnämnda viskar något om långsiktighet och återhållsamt maxande och tävlande, den sistnämnda kommer med löften om fina tider och medaljer. Men även om de till synes står i konflikt med varandra inbillar jag mig att de kan komplettera varandra, att jag kan leva efter båda värderingarna på samma gång. Kruxet är bara att välja steg i riktad värdering med omsorg. Veta när ska jag följa den återhållsamma rösten och när det är läge att släppa loss ”maxpass-djävulen” som jag vet ligger och lurar där inne. Ibland vet jag men håller på att dras med fördärvet att lockas för tidigt av denna. Kortsiktig belöning is the shit och en snabbt åstadkommen form ger de facto kickar i form av snabba pass och i bästa fall bra tävlingsresultat. Särskilt det att avstå tävlingar och följa den långsiktiga värderingen är en ny sak för mig. Och fruktansvärt svårt. Förstärkningen, eller drömmen om en sådan, från ett lopp är så betingat oss mig. Att tävla gör mig fokuserad, närvarande och stolt över mig själv. Jag tycker väldigt mycket om mig själv då helt enkelt, lite som det känns i en ömsesidig förälskelse. En mycket svår sak att motstå, det vet alla som har varit (lyckligt) förälskade.

Efter förra årets katastrofsäsong vet jag vilken värdering jag måste följa om det ska bli ett lyckat inne-VM i Sydkorea i vår. Jag vet vilka steg jag måste ta och jag hittills har jag gjort det. Med avundsjuka ögon har jag istället för att ställa upp i tävlingar ögnat igenom resultatlistor där mina klubbare har sprungit bättre och bättre. Istället för att träna tempo har jag lagt de snabba intervallskorna i malpåse och låtit intervallerna gå långsammare än jag vill skriva i träningsdagboken. Istället för att med stenhårda träningsveckor skingra tankarna från den relation som gick förlorad innan den hann starta har jag följt min riktade värdering inom båda dessa områden – tillåta mig att känna det som känna det som känns och ge kroppen en chans att vänja sig vid träning igen. Det är inga lätta steg att ta, särskilt nu när hjärtat behöver något nytt att slå för.

Underbara, älskade, lockande men ibland livsfarliga tävlingssituation (5000m-lopp i Huddinge 2014)

 Dela på Facebook