Något stort på spåren

Anders Herrman  

De som har följt mina inlägg här och på min hemsida vet hur jag har gjort, tänkt och planerat. Två år med fåfänga försök att få upp träningsdosen slutade alltid på samma sätt – det gick bra några veckor och sen den för mig symptomatiska kraschen. Baksidor, fötter men inte minst själen säger ifrån. Nedstämdhet, aptitlöshet och allmän småångest inför varje pass var inte direkt de resultat och den känsla jag strävade emot. Jag sprang in i denna kroppsliga och själsliga vägg otaliga gånger men inte helt från samma vinkel. Jag har prövat mer lugn distans och mindre kvalitetspass, crosstrainer istället för löpintervall, olika pulseringsvarianter, veckor med bara distans och ett evigt experimenterade med variationer och kombinationer av korta, långa, intensiva och tröskelintervaller. Det enda som egentligen verkade ta mig framåt var färre träningstimmar. Det har känts ganska svårt att ta in, att min kropp och mitt psyke inte verkar kunna absorbera mer än ca 8 konditionsträningstimmar i veckan, oavsett hur dessa ser ut och fördelas. Det har stått i kollisionskurs både gällande motivationen att träna mycket (alltid hög), mina egna teorier (mycket mängd under grundträningen) och inte minst idrottsidentiteten (jag är en person som tränar mycket). Det har varit svårt, på gränsen till provocerande, att läsa löparvänners inlägg på sociala medier och löparforum och inse hur mycket mer än jag många kan träna, även de som ligger på klart lägre kapacitetsnivå än jag. Samtidigt har beslutet att ge upp drömmen om mycket träning gett mig en nytändning, en nyfödd nyfikenhet vart mindre mängd träning kan ta mig. En slags utmaning att försöka hålla samma nivå som förr men med mindre träningsmängd.

Jag har därför resonerat som så att om jag inte kan träna stor mängd lågintensiv träning (som många löpare förespråkar och anammar) så varför inte försöka kompensera med att träna upp en satans hög syreupptagningsförmåga och se vad det gör med kapaciteten. Mot bättre vetande eller ett explorativt förhållningssätt, det har varit frågan. Jag har såklart insett att jag inte skulle klara av att köra så pass hårda kvalitetspass med löpning utan att gå sönder och samman så jag tog beslutet att köra i princip alla intervallpass på crosstrainer. Målet har varit att så att säga ”utnyttja” läget och köra hårdare och längre kvalitetspass än jag skulle klara med löpning. Och då menar jag verkligen hårda (men varierande) pass! Det har handlat om för mig långa tröskelpass (t ex 3×15 min) men även korta intervaller där jag i princip har kört mig medvetslös (t ex 8x2min mot 98% HRM). För att motivera mig har jag i förhand gjort ”pulsplaner” där jag har skrivit upp vilken ”slutpuls” varje intervall ska ha (baserat på gamla pass). På så sätt har jag dels kunna ha kontroll på ansträningsnivån men även kunnat utmana mig själv att trycka på ordentligt och slå pulsrekord på de pass som ska simulera tempointervallpass. Resten av träningen har jag sprungit, lugn distans 8-12 km och så ett kortare långpass på 18-24 km.

coss3

 

Varm känsla

Känslan har varit fantastisk! Helt plötsligt har jag återkommande kunnat träna mig till utmattning utan att kroppen har fallit i bitar och samtidigt, som en följd av den minskade träningsdosen, för första gången på länge känt mig återhämtad mellan passen. Dessutom har jag börjat känna känslor igen, på riktigt alltså. Känslor av nyfikenhet, glädje och längtan gällande saker som inte är kopplat till träning. Kanske har en minskad träningsdos haft multipla effekter på mig. Dels tänker jag att stressnivån har sjunkit rejält, både avseende den av själva träningen belastande effekten men även rent mentalt då uteblivna dubbla pass har gett mig en själslig ro jag inte upplevet på länge. Jag tänker även att nu när träningen bara tar ca 60-90 minuter per dag så frikopplas jag mer från ”löpar-Anders” och medvetengör andra delar av mig själv ”natur-Anders”, ”ringa-vänner-Anders”, ”gitarr-Anders”, ”skaffa-sig-en-romans-Anders” och ”sitta-på-kaffe-och-bara-tänka-Anders” för att nämna några. Jag älskar inte löpningen mindre. Jag känner samma intensitet av denna kärlek men den är inte allestädes närvarande. Det kanske är som att gå från en förälskelse till en fast relation där kärleken liksom byter karaktär, men vad vet jag om sånt egentligen?

Och slutligen, det som egentligen är det som jag har velat undersöka. Jag har inte tappat något, inte än i alla fall. Med en tävling och ett löpintervallpass i benen de senaste fem veckorna ställde jag mig på startlinjen på Student-SM här i Uppsala. Noll förväntningar. Tokbra känsla. Fartstark.  SM-silver. Kanske har jag något stort på spåren även om jag behöver fler datapunkter. Det kanske luktar hopp, nu när sommarljuset lämnat oss på allvar.

student-sm-prispall

Prispallen på Student-SM (5 km)

 Dela på Facebook