Det är som att springa ett marathon! Va? Stämmer verkligen det?

0
48

Inför min förlossning var det vissa som sa: ”Det är som att springa ett marathon”.  Jag är ju inte direkt någon marathonlöpare men att springa är jag van till och ett marathonlopp har det blivit under min karriär. Just det loppet har jag inga jättepositiva minnen av – det var 30 grader varmt och jag försökte kliva av tre gånger men lyckades ta mig i mål.

Jag förberedde mig på alla sätt jag kunde inför förlossningen både mentalt och fysiskt. Rädslan som jag känt kändes kontrollerad. Jag försökte vara positiv. Kanske skulle det bli som att springa ett marathonlopp, typ rätt smärtsamt men hanterbart.

Min personliga upplevelse är att en förlossning är så mycket jobbigare och smärtsammare än något marathonlopp i världen. Det finns en del paralleller mellan de två. Jag är otroligt tacksam över att jag är löpare och att jag hållit mig i bra form under graviditeten, annars hade nog inte orkat och återhämtningen tagit mycket längre tid.

IMG_3702
Adrenalinet pumpar som tusan i kroppen efter att jag får beskedet att jag får checka in på förlossningen. Helt plötsligt är jag superpigg och taggad trots sömnbrist. Bara 19 timmar kvar!

En likhet mellan en förlossning och ett marathonlopp är att man måste sjutton vara i bra form vid båda två. Nu beror det säkert på vilken förlossning man får vara med om, tex hur lång den är osv – något man så klart inte vet innan. Andra likheter som hjälpte mig var mentalträning, hela tiden fylla på med vätska och energi även om det var svårt och var beredd på kräkningar.

När man springer ett lopp så vet man när loppet kommer börja och när det kommer ta slut. Är det ett marathon ja då har man drygt 42 km att springa och inte en meter mer. Tekniskt sätt så är loppet över ju fortare du springer och man kan då räkna ut hur länge man kommer att känna trötthet och mjölksyra. Blir smärtan för stark kan man ju alltid kliva av om man nu känner för det.

Men med en förlossning då vet man inte när den ska börja, eller när det kan tänkas sluta. Man har absolut ingen kontroll över när värkarna kommer eller ens hur ofta. Man kan knappast slänga in handduken halvvägs eller inte ens på slutet. Tro mig jag försökte slingra mig undan med 30 minuter kvar, frågade kan ni inte bara göra ett kejsarsnitt. Men då fick jag svaret att nej det går inte – försent. Smärtan under ett lopp går knappast att jämföra med smärtan under en förlossning. Nej fy vilken smärta.
En förlossningen kan delas in i tre delar, öppningsskedet, övergångsfasen och utdrivningskedet. Öppningsskedet kan sedan också delas in 3 delar, latensfasen, den aktiva fasen och övergångsfasen. Normalt ska latensfasen ta mellan 4-9 timmar. Enligt vissa källor kan den ta upp till 20 timmar.  Av någon anledning så fastnade jag i latensfasen i 5 dagar (min egen tolkning av vad som hände), jag höll på i hela 126,5 timmar innan jag kom vidare till nästa fas. Visserligen är latensfasen den lindrigaste fasen av alla. Men tänk er att ha värkar i 5 dagar och för varje dag blir smärtan mer och mer intensiv och för varje dag blev det mindre och mindre sömn. Att helt enkelt inte veta när de kommer ta slut är både fysiskt och mentalt jobbigt. Vet man att ja om 20 timmar kommer jag vara i nästa fas ja då kan man stå ut. Även om det står i böcker att smärtan som hör ihop med en förlossning är positiv så sliter smärtan på kroppen, speciellt när jag hade det under så många dagar.  På 6:e dagen stod jag inte ut längre. Jag hade sovit 3 timmar på 2 dygn och var helt slut. Då fick jag äntligen komma in på undersökning. Där visade det sig att jag kommit rätt långt i förlossningsförloppet. Istället för att låta mig vila tog man hål på fostervattnet och satte in värkstimulerande dropp så att värkarna skulle bli ännu mer intensiva. Sedan väntade 19 timmar av extrem smärta. Tack och lov att det fanns både ryggmärgsbedövning och lustgas så att det gick att härda ut. Men ibland speciellt på slutet går det inte direkt att använda ”bedövning”.

Även om jag lyckades blockera alla negativa tankar under förlossningen så tänkte jag precis när smärtan hade upphört och lillkillen var ute (innan jag sett honom), när tårarna rann av lätthet för att smärtan var över och att allt hade gått bra så kom tankarna direkt att detta gör jag aldrig om. Men helt plötsligt låg han där på mitt bröst och var så otroligt söt. Tankarna ändrades direkt till klart jag kan göra om det här!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här