Vad blir du tröttast av att elitträna eller vara relativt nybliven småbarnsförälder? Frågan kom från min bror under kusinens födelsedagsmiddag. Varför inte kombinera båda två sa jag. Varför välja när man kan göra båda. Visst blir man trött av både att träna hårt och att aldrig få den här djupa långa sömnen och ständigt vakna 3, 4 eller 5 gånger per natt eller vissa nätter ännu oftare. Men samtidigt får jag mycket energi av träningen. Brosan verkade förvånad över mitt svar och tyckte jag skulle ta det lugnt. Egentligen vet jag inte varför han blev så förvånad över min fortsatta elitsatsning. Visserligen har jag kanske missat att deklarerat detta under någon släktmiddag efter Winstons födelse men han borde ändå känna mig vid det här laget.
Den 23 oktober förra året drog jag igång träningen igen. Det har gått från att knappt kunna röra mig av träningsvärk efter första löppasset till att strax efter jul börja känna mig som en löpare igen till att bli klubbad som en oxe av värsta förkylningen någonsin till att åter vara på väg igen. Vägen tillbaka är knappast rak och enkel utan kantas av så klart sömnbrist. Men det är helt klart värt det, att ha ett litet barn och vara ett nybakat päron är det bästa som finns och jag skulle inte vilja byta liv med någon just nu. Winston har framtill han var 5 månader sovit helt ok med ett till två sömnpass på 3-5 timmar per natt plus ett par kortare pass men dagen han fyllde 5 månader ändrades det och han började vakna varannan timme. Puhh. Men det vänder säkert snart!
Om någon hade sagt i november att snart kommer du träna lika mycket som innan Winston föddes så hade jag nog skrattat dem rakt i ansiktet. Hur skulle det gå till? Mellan oktober till januari så vaknade jag varje morgon och visste knappt hur jag skulle orka ta mig ur sängen och träna hur skulle jag få till det? Men på något sätt har det gått och jag har successivt ökat träningsmängden varje vecka tills jag kommit upp i nuvarande mängd. Just nu blir det ca 60% löpning och 40% cykel.
Efter dunderförkylningen som jag råkade ut för i januari så är det som om jag inte längre behöver fundera på hur jag ska orka träna utan jag har hittat ett sätt att få det som en del av min vardag igen. På något sätt har jag också blivit bättre på att hantera och kanske acceptera tröttheten, då är jag ändå en sån människa som behöver mycket sömn och som aldrig kunnat träna före jobbet eftersom jag blivit helt slut av trötthet. Tänk vad tiderna förändras.
