"Han slängde ut armen och ville hindra mig"

Under halvmaran i Prag 2012 noterade jag att jag hade en herre som liksom var fastklistrad vid min ena axel under nästan hela loppet. Sedan släppte han plötsligt några kilometer före mål.
Förutom att det var rätt irriterande att ha någon i hasorna så pass nära och länge under ett lopp så tänkte jag inte så mycket mer på det förrän ett mejl trillade in i inkorgen några dagar senare:
”I attended the Prague Half Marathon on March 31 with my team of Rome. Since I injured my left ankle a week before, I was afraid of incurring a new injury during the race. To save the ankle I had made a rigid bandage. Fortunately, I started to follow you since you had a light and steady pace and brought me up to 15 km. But then I started to feel pain and I had to slow down. I thank you for the support you have given me. But don’t you feel cold with bare shoulders? Regards from Luigi”
Sedan det där loppet har jag haft en del liknande upplevelser under andra lopp, fast då har inte alltid den som använt mig som hare varit särskilt tacksam. Snarare tvärtom. Under årets Punta Cana Half Marathon hade jag till exempel sällskap av en äldre herre som verkade rätt irriterad över att han inte lyckades ta sig förbi mig. Medan jag höll ett jämnt tempo försökte sig den här mannen på att småspurta. Något som såklart tog på krafterna och en stund senare hade jag hunnit ikapp och förbi.
När jag passerade honom såg man hur fradgan liksom rann till i mungiporna på honom och axlarna åkte upp i öronhöjd. Fullt adrenalinpåslag med andra ord. HON SKA INTE FÖRBI! Men förbi kom jag och han fick vackert falla tillbaka i sitt grundläge ett par meter bakom mig. Han fortsatte med sin energikrävande taktik tills någon kilometer före mål då jag ökade tempot och drog ifrån. Genom musiken som strömmade ut ur mina hörlurar kunde jag riktigt höra hur han brölade av frustration. Ganska underhållande, om jag får säga det själv.
Under Lidingöloppets tremil för några år sedan hade jag också sällskap av en man som höll sig ett par meter bakom mig och utnyttjade mitt jämna tempo. Där var det lite samma scenario som under Punta Cana Half Marathon. Vederbörande drog ifrån på flacken medan jag enkelt sprang förbi honom i backarna. I den ökända Abborrebacken blev han så till den grad frustrerad att han slängde ut armen och ville stoppa min förbipassering. Så det blev ett litet minislagsmål där i det branta motlutet och när man tror att backen är slut så kommer ju en extrastigning på asfalt. Där blev mannen slutgiltigt avhängd och efter lite detektivarbete utifrån tävlingsbilder och Google kunde jag sluta mig till att han tappade fem minuter på mig biten som återstod från Lidingöloppets högsta punkt och i mål.
Med dessa erfarenheter – plus några till liknande –  i bakfickan kan jag alltså slå fast att Luigi är unik i det avseendet att han tog sig tid att höra av sig och faktiskt tacka för draghjälpen. Har man sällskap med sin hare in i mål är det ju kanske något man säger istället, men nu mejlade han och det var väl trevligt. Dessutom var han varken aggressiv eller påträngande under loppet, han låg ju där i rygg och gjorde inte särskilt mycket väsen av sig. Andra bullar var det som sagt i Abborrebacken för några år sedan…
Vad säger ni andra om att få agera spontanfarthållare under lopp? Hiss eller diss? Vore kul att veta.