”Uhris” kan inte sluta springa

Det kanske inte var Fredrik ”Uhris” Uhrbom som uppfann den svenska långlöpningen, men ibland känns det så. Hur orkar ”Uhris” att plåga sig år efter år och var hittar han motivationen. ”Ofta är det ett rent helvete att tävla”, säger han själv i Springlfa:s stora fredagsintervju.

Hur fan orkar du plåga och motivera dig till hård träning vecka efter vecka, dag efter dag?

– Det gör jag egentligen inte. Men det har blivit en vanesak. Jag vet inte vad jag skulle göra istället. Så det är bara att fortsätta.

När började du springa och varför?

– Det hela började med att jag vann ett skollopp över 400 meter i fyran. Sedan gick jag med i friidrottsklubben. Men det dröjde nog fyra år till innan löpningen blev den viktigaste sporten. Innan dess så prioriterades fotboll och ishockey istället. Ända till 20 års ålder höll jag på med mycket annat i träningsväg.

Varför har du fortsatt år efter år?

– Ganska länge var det för mig som för många andra. Man vill förbättra sig. Men det gav jag upp 2011. Då tänkte jag lägga av. Men jag fortsatte träna och eftersom jag tränar kan jag tävla. Och så rullar det på.

Har du bokfört alla träningspass och tävlingar? Vet du ungefär hur många mil du har sprungit sedan du började med löpning och fram tills idag?

– Ingen aning! Har aldrig fört träningsdagbok eller skrivit ner ett enda pass. Men jag har ändå hyfsad koll på hur jag tränat olika perioder av livet. Men någon total mängd har jag ingen aning om.

Du är inne på ditt 38:e levnadsår. Tror du fortfarande på bättre tider?

– Nej! Och jag bryr mig inte. Som sagt jag slutade med det 2011. Nu tränar jag bara och tävlar. Sedan får resultaten bli vad de blir.

Hypotetisk fråga; men ändå. Med den erfarenhet du har nu. Vilka träningsråd skulle du ge en 20-årig Fredrik Uhrbom?

– När jag var 20 år så sprang jag inte så mycket. Jag gillade att köra syraintervaller tills jag spydde på den tiden. Så om jag hade målet att bli så bra löpare som möjligt så finns det mycket råd att ge till ett 20-årigt jag. Så som att springa mer distans, köra långintervaller, springa intervallerna mer kontrollerat etc. Men jag var inte så intresserad av att bli bra när jag var 20.

Har du någon gång lagt ned löpningen längre perioder?

– Aldrig under längre perioder. Däremot finns det perioder då jag inte sprungit så mycket. Så som t.ex. 19-20 års ålder. Men då styrketränade jag en del och spelade nog mer basket än sprang.

Finns det en oroskänsla eller kanske till och med panikkänsla över att löpningen en dag ska vara historia i ditt liv?

– Nej, jag tar den dagen när den kommer. Och någon gång kommer kroppen att lägga av och då är det dags att göra något annat. Men jag känner ingen oro för den dagen. När den kommer så kommer den.

Vilken distans är jävligast att springa?

– Långa lopp är alltid jobbigt. Vissa tycker t.ex. 800 meter är jävligast men den smärtan är så kortvarig och jag tycker till och med att det är skönt att ligga utslagen med syra. Men det som jag tycker är jävligast är nog maxlopp på 5 000 meter. Det är sådan mental anspänning varje gång. Du måste bita ihop hela vägen och jobba mot tröttheten. Tappar du fokus ett varv så är tiden förstörd. Även om maraton kanske gör ondare under längre tid, så har jag aldrig upplevt någon mental anspänning på de distanserna så som på 5 000 meter. Ångesten är ofta riktigt tung innan.

Vilket träningspass får dig att känna djup ångest på förhand?

– Har nog aldrig haft några sådana. Men långa hårdpass på band känns riktigt jävligt just nu. Kanske på grund av att band är så förbannat tradigt och monotomt. En timme känns som två. När jag var satsande och mer motiverad kunde jag ta det. Men nu är det svårare. Det finns dagar då jag går i cirklar runt bandet innan jag förmår mig själv att kliva på.

Vem eller vilka tränar du helst med?

– Det beror på vad man tränar. Intervaller kör jag helst med löpare jag är jämn med. Det blir bäst pass då. Ungdomar är så hetsiga och vill tävla på träningen, så då är gamlingarna bättre. De är mer trygga i sin träning. Distans är det mer verbala egenskaper som är primerade när det gäller träningssällkap. Personligen så tränar jag en del med spårvägensgänget på klubbträningen. Men de är oftast hetsiga och ojämna. Men nu är Daniel Lundgren med i gruppen. Han är väldigt bra att träna med. Annars kör jag en del med David Nilsson och Lars Södergård. Vintrarna för några år sedan då Linus Nilsson och jag samlade ett gäng varje lördag för att springa tusingar i 3-minutsfart. Det vart alltid bra pass. Vi kunde rulla på i all evighet och ibland var det 20 personer som hoppade in och ut ur passet.

Hur ofta blir träningspassen mer tävling än träning?

– Jag försöker undvika detta och ha marginal i träningen. När man var yngre så tävlade man en del. Spårets träningar tenderar att bli tävling. Men nu är jag så gammal att jag bara kan släppa och strunta i det. Fast ibland när någon ung kaxig kille vill visa sig på styva linan under sista intervallen och jag själv känner att jag fortfarande springer med god marginal, då klämmer jag dit honom. Detta hände faktiskt nyligen då jag sprang 7x1000m med Alexander Palm. Han hade släppt på slutet under femte och sjätte. Sedan på sjunde som jag drar i jämn fart så går han om med 120 meter kvar. Då måste man bara klämma dit honom. Även om jag vet att det är dumt. Hade det varit t.ex. Lars eller David jag kört med, då hade jag struntat i det.

Vem tar du helst inte stryk av på tävling?

– Har haft olika rivaler under åren. Förr var det många jag absolut inte ville ta stryk av. Jag var inne i den svenska löpningens hackordning. Med de jag kunde ta stryk av och de jag absolut inte kunde ta stryk av. Nu har jag släppt det där. Jag bryr mig inte så mycket längre. och kan ta stryk av alla, även fast det alltid är roligt att slå de yngre killarna. Men sen är det så att ens nära löparpolare som jag är hyfsat jämn med, ger jag lite extra för att inte ta stryk av. Lars Södergård t.ex. skulle jag sälja mig dyrt för att inte ta stryk av. Men det är mer för att han vill slå mig. Egentligen spelar det ingen roll.

Finns det någon som du inte har besegrat ännu som du väldigt gärna skulle vilja piska upp?

– Nej, faktiskt inte. Jag har slagit alla någon gång. Jag hade en tanke för något år sedan att försöka slå Chema. Men nu har han blivit för gammal så det känns inte relevant längre. Sist vi möttes i ett lopp var 2009. Men då gjorde han fortfarande under 28 min på 10 000 meter, 38 år gammal. Så jag hade inte en chans.

Varför har inte Sverige fler manliga löpare som pallar att springa under 2.20 på maran, dig själv inräknad?

– Tror det främst beror på två saker. Det ena är att de som håller på med löpning idag har för dålig fysiskgrund från barndomen. Den var bättre förr. Sedan är det för få som går in för det under en längre tid. Jag tillhör den gruppen. Det tar ett antal år att bygga upp sig så att man klarar maratonträningen och maratondistansen. Jag är för otålig för detta. Men se t.ex. på Fredrik Johansson. Han började med maraton 2012 och gjorde 2.25. Nu efter tre år med målmedveten träning så gör han under 2.20. Samma sak med Emil Lerdahl som i början gjorde maror på 2.30. Men med många år målmedveten träning nästan var under 2.20. Maraton tar lite tid. Något vi ofta inte tar oss i dagens samhälle.

Är det mycket trashtalk i svensk löpning. Innan lopp, under lopp, efter lopp? Vem är värst/bäst på det och vad sägs?

– Tycker inte det är så farligt. Men å andra sidan tycker jag sådant där är roligt. Det ska förekomma. Men man måste förstå att det inte är på allvar. Vissa har svårt för det. Men jag tycker det är en del av grejen. Sedan vem som är värst. Det är svårt att svara på. Kan vara olika personer vid olika tillfällen. Men jag hoppas att jag är bra på det. Vad som sägs är också olika. Om man ska ta något exempel som jag hört åtskilliga gånger. Så kan vi ta ett om en som ofta förekommer. ”Johan Larsson kan bara springa bra i Skåne”. Eller som jag sa till Anders Kleist en gång vid starten. ”Jag gjorde en tusing på 2.39 igår. Så om du ska slå mig måste du springa ifrån mig innan sista kilometern”. Det fick honom helt ur balans. Ibland säger jag åt Lars Södergård att han ser tjock ut innan start. Han är rädd för att bli tjock, så han brukar bli tiltad.

De senaste åren har du harat en hel del världen över åt andra svenskar. Är det en ny karriär på ålderns höst?

– Det är ett sätt att hänga kvar när motivationen för att satsa för egen del inte riktigt finns där. Man har varit med i ett sammanhang. Men sedan börjar kropp och psyke svikta. Då är harning ett sätt att vara kvar i det sammanhanget. När jag blivit gammal och redan gjort allt inom löpningen då kan jag lika gärna hjälpa andra. Sedan ligger det samma tillfredställe att hjälpa någon annan att lyckas som att lyckas själv.

Du ser ofta hyfsat plågad ut när du tävlar. Vad rör sig i din skalle när det gör som mest ont?

– Jag har uppmärksammat detta, nu när fotografier blivit vanligare. Att jag ser plågad ut i slutet på loppen faller sig väl naturligt. Men jag ser plågad ut även när jag inte känner mig plågad. Det är kanske omedvetet. Jag är van att plåga mig när jag springer och sedan tar ansiktet det uttrycket även när jag inte är det. Men det som rör sig i skallen är ofta att fortsätta trycka på även när de tar emot. Fortsätta kämpa.

Finns det någon njutning i ett hårt tävlingslopp eller är det bara ett rent helvete?

– Väldigt sällan. En njutning kan vara att jag känner att jag har mycket krafter kvar i en spurt. Det svarar när jag trycker till. Eller att jag bara kan flyta med en klunga och allting känns lätt. Annars är det mest ett rent helvete. Njutningen kommer efteråt när det är avklarat.

Vilket anser du är ditt bästa lopp i karriären hittills?

– Brukar lyfta fram ett lopp jag gjorde i Spanien på 10 kilometer 2009. Samt 3 000 meter på USM i Falun 1992. Men sådant är alltid svårt och det ändras nog hela tiden vilka lopp som jag anser vara mina bästa.

Vad ser du mest fram emot säsongen 2015 och vilka lopp satsar du på?

– Just nu har jag inget lopp jag satsar emot. Men jag ska hara Rotterdam Marathon i April åt David Nilsson och Daniel Woldu för 2.17. 28 kilometer i 3.15-fart har jag tänkt klara. Inser att jag måste träna rätt bra för att fixa det. Efter det så har jag alla möjligheter att köra vad jag vill. Med en bra grund så kan man välja och vraka vad man vill satsa på. Troligtvis kommer jag börja med lite 10 kilometerslopp för att sedan röra mig neråt 3 000 meter och 1 500 meter på bana. Är det något som jag skulle vilja klara av under 2015 så är det att slå Sjökans M35 rekord på 10 kilometer väg innan Musse gör det. 30.06 tror jag att det är.

Du har en mycket välbesökt blogg här på Springlfa.se. Det var ett tag sedan dina följare fick sig något till livs!

– Blogga var roligt i början. Nu tycker jag själv att bloggen blivit rätt tråkig. Bara massa upprepningar. Och så kul kan det inte vara att varje vecka läsa om helgens lopp som jag gjort. Sedan har jag mycket på jobbet så det finns inte tid och kraft att skriva så mycket. Men vi får nog ta ett omtag när århundradet närmar sig.

Till sist: Ett favoritpass som ingen löpare med ambitioner bör undvika?

– Jag har två klassiska pass som jag nästan alltid åtrekommande kört. 10x1000m med 1 minuts vila och 20x400m med 40 sekunders vila. Bosön är att föredra förstås. Men min träning nu är mer att jag börjar springa sedan får jag se hur långt det blir och hur fort det går. Tycker egentligen inte det är så viktigt hur de specifika passen ser ut. Det viktiga är att man får in en viss mängd i vissa farter varje vecka. Sedan kan man utforma passen hur man vill.