Benen värker. Jag är lite illamående. Kroppen är trött. Och ändå sitter jag här, helt tillfreds. Det är märkligt hur löpning kan påverka en.
Jag har just kört veckans långpass och beviset ser ni ovan. Tidsmässigt landade jag helt enligt planen, men det var knappast något jämnt och fint pass. Första fem kilometerna gick för långsamt och sedan ökade jag successivt. Dessutom hoppade jag över den obligatoriska lördagsglassen igår och kände mig, placebo eller ej, inte riktigt lika stark som vanligt.
Det här var säsongens första långpass över 30 km. Och det känns. Springa långt är sällan något problem. Men att springa långt och försöka hålla ett okej tempo, då börjar det bli tufft. Och det är ju därför jag älskar utmaningen som just marathon erbjuder.
Bara sju veckor kvar nu till Stockholm marathon. Ni kommer väl också stå där på startlinjen?
