Första delen av påsken har spenderats ute på landet med halva släkten, med mycket slappande, god mat och rätt mycket godis – precis som det brukar vara när det är påsk. Jag har precis passerat vecka 18 och föreslog till mina släktingar att vi borde springa en runda tillsammans. Många av dem springer för motionens skull och jag antog att vi nu skulle kunna springa i ungefär samma fart. På långfredagen fick jag med mig min bror, hans sambo och deras hund, jag var något besviken att päronen inte ville följa med, kanske nästa gång.
Hunden Benji drog upp tempot…(bild fr i somras)
Vi joggade ca 30 minuter och jag hade rätt i att vi kunde springa tillsammans. Det var fruktansvärt kul med sällskap. Även om det bara skiljer 2 år mellan min bror och mig så har vi kanske bara sprungit tillsammans 2-3 gånger förut. Därför kändes det extra kul att kunna springa tillsammans. Graviditeten gör att jag får tillfälle att fokusera på annat än att bara jaga kilometrar eller tider. I slutet på löprundan fick jag ont i ena höften och fick gå hem sista 500 meterna. Trots att jag fick ont kände jag mig inte orolig även om ordet foglossning dyker upp titt som tätt. Men jag vet också att det är mycket som händer i kroppen och bara för att något gör ont ena minuten behöver det inte betyda det värsta. Hittills har jag inte haft många besvär med kroppen. Bebisen växer just nu med ca 40 gram per vecka – vilket kanske inte är jättemycket med tanke på att den kommer växa med 200 gram/vecka någon gång efter vecka 30. Men varje dag och vecka är helt ny för kroppen, som måste anpassa sig efter de nya förutsättningarna som ändras väldigt ofta. Kämpa på kroppen de närmsta 20-22 veckorna kommer vara fulla av nya förutsättningar.
