Ingenting är förstås enbart vackert, positivt och lyckat.
(Inte ens det här med löpning.)
Tur är väl det – vad vore livets mest skimrande och lyckligaste stunder om inte motsatsen fanns? Som kontrast. Som motvikt och jämförelse.
Om tillvaron inte hade dalar mellan topparna vore den tråkig. Vi hade inte lärt oss någonting om någonting och hade aldrig hittat kraften i oss själva.
Så är det. Nu har jag tecknat några bilder av det lyckliga i mitt löparförhållande: spontanitet och naturupplevelser, tävling och gemenskap. Kickarna. Uppåtkickarna.
Jag föredrar att tänka på det när jag tänker på löpning. Jag föredrar att skriva om det, det är lättast så. Det är väl mänskligt kanske, att vilja måla i ljusa färger. Att inte vilja blotta det svarta och fula.
Men jag ljuger om jag skriver att löpningen alltid har gett mig glädje i livet. Det fanns en tid, en mörk tid, när förhållandet med löpningen var destruktivt och svårt.
Vågar jag berätta, vill jag berätta? Det är så länge sedan. I ett annat liv. Jag var så ung då.
Var det jag? Det känns inte så, men självklart minns jag, visst var det jag.
Det var bra i början, vårt förhållande, om än inte helt sunt. Det gick bra ett tag, det fanns glädje. Men det urartade. Jag blev en slav under ett tvång, en slav under min älskade löpning. Löpningen min plågoande och samtidigt min enda väg till ro.
Tävlingar blev ångestladdade och fulla av prestationskrav. Egna prestationskrav. Jag fick träningsprogram som jag dubblerade. Löpningen åt upp mig, jag krympte.
Jag kraschade. Självklart kraschade jag. Sprang inte, kunde inte springa, på mycket länge, år…många år. Men jag gjorde inte slut på förhållandet, för det var inte löpningens fel.
Det var så länge sedan.
Jag föredrar att tänka på det vackra, så som det är nu. Jag föredrar att tänka nu och se framåt, jag målar i ljusa färger.
Det vackra kan vara ett långpass en dag med hundväder, storm, lera upp till anklarna och kramp i en vad. Det kan vara en tidig morgonjogg i juni med yrvakna fåglar, häggdoft och lätta ben. Det kan vara ett intervallpass i parken en regnsvart kväll i januari med halvdöda lårmuskler eller på banan i augustihetta och en nära-dödenkänsla eller till och med en händelsefattig asfaltdistans en vardag runt industriområdet här hemma.
Det är ändå liv! Det är lust, det är utveckling och det finns en glädje någonstans – om inte inför så kanske under, och i alla fall efteråt. Det är inte tvång. Och det är en oerhörd skillnad.
Det är så det är nu, och jag är så glad att jag hittade dit.
Jag har sprungit två marathonlopp i mitt liv. Debuten 1981 i Göteborg. Jag sprang bra, riktigt bra, jag blev sedd. Jag minns inte att jag kände någonting. Glädje? Lycka? Kunde varit bättre, eller vad?
Det andra sprang jag närmare 33 år efter, i Tokyo 2014. Närmare timmen sämre tid än åttioett, men vilken känsla! Det var så stort! En överväldigande lycka och tårarna rann och jag hade en mäktig känsla av fullbordan. Jag gjorde det….
…..på riktigt.
Jag föredrar att vältra mig i minnet av Tokyo. Men jag kommer självklart ihåg min snabbare mara.
