Det finns en mening med allt som händer…

För en vecka sedan gick det trögt, men det sköna var att jag aldrig var sliten. Har mycket mängd med mig ner här så att springa 19 mil på 7 dagar påverkade mig inte så mycket, en tånagel som bråkar bara. Att jag inte känner mig sliten känns så där, jag vill bli väldigt sliten för att sedan efter lugna dagar få en superkompensation. Jag har mycket fakta om min träning inför marorna jag har gjort i Valencia och senast i Malaga, följer mina år i trängsdagboken och ser hur och vad som ska hända i den process jag befinner mig. Kunskapen gör att jag kan korrigera om jag inte får den effekten jag räknat med. Exempelvis ska min vilopuls går ner ganska rejält av all träning, helst landa på 35-36 när jag är som mest nertränad. I år har jag kommit ner i 38 en dag, annars oftast runt 40, så den långa perioden med träning har påverkat. Det finns vetenskap som säger att det ska fungera så här, sedan vet man inte riktigt hur långt ner man ska komma innan man blir övertränad. Men, min erfarenhet har visat att jag har fått en galen utveckling av att träna hårt fram till 5-7 dagar innan. Jag har adepter som fungerar på exakt samma sätt medan andra behöver längre period med lugnare träning. I vilket fall, förra veckans 192 km bara lågintensiv träning utan att bli sliten gjorde att jag i veckan kunde börja köra lite kvalitet, att få fart på kroppen går ganska snabbt om man har en grund. Springer man i denna staden som verkligen är en löparstad så passerar man sjukt många Strava segment. Jag har aldrig brytt mig om sådant, men efter 20 kilometer kan man ha 50 olika segment, det säger en del som stadens intresse. Ett segment passerar jag ganska ofta, såg att jag var den 17 snabbaste av några hundra i min ålderskategori – fick blodad tand och har tryckt där två gånger, nu är jag fyra. Bara 1 sekund från tredjeplatsen på sträckan som är ca 800 meter.

Veckans mål var en del fart men också två 120-150 minuters långpass, fredagen var sista kvalitetspasset denna vecka då arenan på universitet där jag smyger in är stängd på helgerna. Värmde upp, det gick klart snabbare än vanligt, formtoppen börjar infinna sig tänker man glatt. Ska sedan köra 600 meter på 2:15-2:20 med 200 meters jogg mellan varje, tredje känner jag något i ljumsken, fjärde får jag stanna efter 500 meter. Försöker jogga hem, men det går inte. Blir en promenad. Känslan? Borde ju vara knäckt men faktiskt inte – jag har sprungit snart i 6 år varje dag, ont i pirifomis men ingen skada. Skulle jag bli skadad nu så finns det säkert en anledning, tror det finns en mening med det mesta som händer. Och, sedan är det trots allt bara löpning – en stor idrottsman har i veckan gått bort i ALS, det sätter mycket i livet i ett annat perspektiv.

Det blev vila resten av fredagen, behandling av triggerpunkter, massagepistol, tablett och andra finurliga trix. I morse blev det 90 minuter promenad, bra känsla men vågade inte testa att jogga. Vila sedan hela dagen och skulle ha 90 minuter i kväll också där tanken var att lägga in partier med lugn jogg. Det fungerade, men tyvärr kändes det inte alls bra i ljumsken. Kroppen i övrigt är wow, nästan så den är formtoppad redan men ljumsken klagar. Kommer bli en spännande vecka som följer. Jag skulle behöva fartpass, men just nu är det omöjligt. Vi får se, en vecka kvar…