Bokslut H1 2015. Dags att reflektera och fundera lite över träningsvåren som gått. Året började med dynga. Begynnande stressfraktur i vänster höftledstak. Visserligen sånt man får ta med jämna mellanrum som långdistanslöpare, men surt ändå. Jag blev tvungen att motvilligt trappa ner på löpningen och hitta alternativa träningsformer. Som typ cykling. Och SOM jag cyklade. 30 km tur och retur till och från jobbet – i snöstorm och ishalka, i regn och tö. Långpass på motionscykeln, pulsträning på trainern och intervaller i diverse syrefria spinningsalar runt om hela stan. Ville inte tappa, pallade inte vila. Började snart simma ett par timmar i veckan med måttlig entusiasm. Man kan säga att allt var svart som natta till en början.
Men sen då? Jo, det började faktiskt kännas ganska roligt att både cykla och simma. Jag anmälde mig till en crawlkurs och funderade på att kanske köra nåt cykellopp. Jag tränade teknik och kunde utvärdera passen på ett för mig helt nytt sätt, jag fick referensramar. Cykling och simning var helt plötsligt härligt. Det som händer alla skadade löpare hände med andra ord även mig – jag började snegla mot triathlon.
Nu så här några månader senare kan jag äntligen löpträna för fullt igen, men jag har ändå valt att hålla kvar vid cykling och simning som skonsamma komplement för att undvika återfall och nya skador. Det känns som en rätt smart kombo faktiskt. Jag funderar på att cykla Forsmotrampet i sommar och målet är att nästa år genomföra min första Swim run i Höga Kusten. Sen kanske steget mot triathlon inte är så långt. Måste bara lära mig att cykla i klunga först. Och andas när jag crawlar. Och köpa våtdräkt. Och massa andra spännande saker ni vet.
Men hur som helst, summa summarum – inget ont som inte har nåt gott med sig. Jag hade aldrig breddat min träningshorisont utan skadan. Det kanske blir en triathlet av mig också till slut. Och i natt ska en tropisk natt rivstarta årets andra halva.
