Jag har generellt inga problem med det svenska klimatet och vädret här uppe i norr. Novemberregn, midvintermörker och februariköld bekommer mig inte. Längre. Förr höll jag mig gärna borta från den här breddgraden på vintrarna men med åren har jag blivit mer av en stannfågel. Men det finns en sak jag har svårt för och det är det här mellansvenska pendlandet mellan plus och minus som fuckar upp i stort sett alla aktiviteter man kan ägna sig åt.
Jag är ju tack och lov ingen one-trick pony som bara springer. Fryser sjöarna plockar jag fram skridskorna och kommer det snö blir det skidor. Men det här. Först två centimeter snö. Sen milt. Sen kallt. Sen storm. Sen underkylt regn och blixthalka åt alla väderstreck. Skidspåren försvinner och det blir lurig överis på sjön. Man blir lerigare än Tony Rickardsson av rullskidor och cykling sker med livet som insats. Nej, ge mig en rejäl snösmocka och vargavinter eller ren barmark. Det här nollgradiga halk-limbot som har tagit stan som gisslan betackar jag mig för. Nåt Stockholmssyndrom är det inte tal om, det får mig bara att snegla på flyttfåglarna igen.
Det är som det är. Bara att härda ut. Det är oxveckor och långt till lopp. En vecka in i februari och jag snittar en mil om dan, planenligt. Men det är många skräpmil, om man får säga så. Jag hade ju nåt slags nyårslöfte om att även få in lite fart under den här vintern men det är lättare sagt än gjort i halkan. Ett tag tänkte jag att jag skulle hålla bana ett på Kärrtorps IP snöfri under vintern och lånade redskap av en förvånad vaktmästare. Det orkade jag göra en gång. Skrapade undan lite vatten i ena kurvan. Två dagar senare var alltihop begravt under ett nytt patetiskt snöfall, som sedermera töade och frös till is.
Snöförhållandena gör att jag inte har fått ihop tillräckligt med skidåkning för att komma i nån slags form på den fronten, och även tävlingarna häromkring påverkas så klart. Att köra långlopp på ett kortare konstsnövarv är inget som lockar mig. Kanske får jag feeling nån helg och åker lite längre norrut, men än så länge håller jag till godo med skidtävlingar på tv.
När jag ser sändningarna från vinterstudion, eller som nu OS, så undrar jag varför löpning inte är en större tv-sport. Alla människor har ju erfarenhet av att springa, går det inte att utveckla och anpassa sporten till en tv-publik? Istället sitter vi och kollar på skidskytte på helgerna, hur många kan relatera till det? (Jag kan, eftersom jag provade på härom veckan. Skitkul! Kan meddela att det gick från rätt lätt vid liggande och låg puls, till helt hopplöst svårt vid stående och hög puls.)
Löpning på tv, om det nu ens sänds, känns bara som en motorcykelkamera som filmar täten i ett maratonlopp under två timmar. Kan vi hotta upp det lite? Varför kör man t.ex. inte jaktstart? Tänk en fast kamera i skogen på typ Lidingöloppet och Jacob Hård som har tagit en egen mellantid på nån som kanske knappar in eller tappar. Eller andra upplägg. Som dom kör i velodromcykling: den som är sist efter ett varv är utslagen och så kör man tills det bara är en kvar. Det hade man velat se på Stockholm Stadion. När man läser om löpningens historia får man ju känslan av att det var roligare förr när det gäller tävlingar. Vadslagning och jippon och folkfest och dueller man mot man eller man mot häst(!), lopp över hela kontinenter och allt möjligt sjukt. Jag hoppas att vi får se en renässans här för just nu är det under all kritik. Make running great again!
