Det var kanske där min löparhistoria började; löpningen var något som var tillgängligt överallt och när som helst. Ett par skor och det var redo att ge sig av för ett pass i skorna. Jag började springa efter studenten (snart 10 år sedan), då jag började resa och möjligheten till att vara aktiv i en lagsport / signa upp för gymmedlemsskap försvann. Hade tidigare alltid fasat för löpning och trodde att detta verkligen inte var för mig. Men tänk så fel man kan ha!
8 år senare har jag nu gått från att nästintill att ”hata” löpning där jag behövde ta mig igenom 2-3 kilometer med fotbollslaget av ett rent måste, till att successivt skapa en passion för löpning som jag tror och hoppas kommer att håll livet ut. En av anledningarna är nog just för att löpning är enkel och effektiv träning. Löpning ger en effekt på mig som ingen annan träning ger mig. Den ger mig ett inre lugn då jag är orolig/ måste lösa ett problem, den ger mig en endorfinkick utan dess like varje gång som jag kan leva på resten av dygnet, den sänker min stressnivå och sist men inte minst ger löpningen mig en enormt bra pay-back på min fysiska form i relation till den tid jag investerar.
Typexempel där ovan nämnt ger mig väldigt mycket tillbaka är en dag på jobbet, som idag, då jag har mycket att ta itu med. Helt mänskligt kan jag inte lösa alla problem genom att köra på i 180 i 12 timmar framför datorn. Jag startar därför dagen med en stadig frukost i lugn och ro innan jag attackerar diverse arbetsuppgifter på kontoret. Min motivation och energi hålls uppe då jag redan innan har planerat in milen under lunchen. Mitt jobb ger mig vissa dagar den flexibiliteten att jag helt enkelt bara kan stanna lite längre än en normal dag för att ta igen den extra halvtimman som kan ticka iväg om jag väljer att springa milen så som idag. Men att kunna förlägga träningen på lunchen gör att jag har energi eftermiddagen ut istället för att hamna i en energisvacka som bara gör mig slö och ineffektiv. Dagens pass avnjöt jag rent ut sagt med en runda som gick Kungsholmen runt i solen. Det märks att sommaren börjar komma och folk njuter av vädret. Farten hölls i ett återhämtningstempo då min kropp är sliten efter söndagens triathlon. Att kroppen känns trött och att jag springer än då kan folk ha åsikter om; ”du borde vila”, ”du kommer skada dig” osv, jag har hört det mesta (självklart springer jag inte om jag inte ätit / sovit bra, det vore rent osmart). Men faktum är, att om jag ska nå mållinjen på min första ultra måste min kropp och psyke kunna hantera trötthet och smärta. Det är bara så det är. Jag är väl medveten om det och ser dessa pass då kroppen är trött lika mycket som mental träning som fysisk sådan.
Men för att återgå till min första poäng med inlägget. Hade jag nu velat cykla/simma som träningsform hade lunchpass inte varit ett alternativ. Löpning är helt enkelt effektiv träning.
