Andningen börjar bli kraftigt ansträngd trots den långa vilan. Låren är som två betongklumpar. Klockan visar 7s kvar till start på den femte intervallen av åtta á 600m. Känslan är ångest blandat med arrogans, adrenalin och en skvätt ”håll käften”-mentalitet. Det är här jag trivs bäst. Dags att leverera.
Första gången jag förälskade mig i fart var i en inomhushall med dålig ventilation en lördagsmorgon i januari 2014. Jag var nervös. Verkligen NERVÖS. Jag kände bara två i gruppen som skulle springa och hade (när jag ser i backspegeln) på tok för tjocka skor. Jag fick förklarat för mig att vi skulle springa 5 x 300m och sedan en avslutande uppdelad 1500m (om jag minns rätt). Jag hade alltid gått igång på att springa snabbt, men detta var något annat. Startpositionerna intogs på bortre långsidan av den 180m långa banan, Pelle räknade ner 3, 2, 1 och sen hände det. Starten var som en käftsmäll. Tempot skruvades upp redan på andra steget. Det gick undan big time.
Jag var helt utpumpad efter passet. Känslan av ”vad fan hände?” var ytterst närvarande. Benen var aningen skakiga men jag hade sprungit kontrollerat hela passet. Vid den perioden i min utveckling hade jag dålig koll på mina tider. Men i efterhand har jag hört att farten var runt 50sek per 300m. Tempo ca 2:45/km. Jag hade aldrig någonsin sprungit korta intervaller men redan på tredje intervallen visste jag det. Detta var början på en lång och ångestfylld kärleksaffär.
Farten och jag har sedan dess följts åt. I inomhushallar på vintern, på banan på sommaren, på upplopp i stadslopp och i nedförslöpning på trailstigar. Det har inte alltid varit enkelt. Farten är kräsen och behöver ständigt uppvaktas. Farten behöver kärlek, passion, engagemang och energi för att utvecklas. Men inte för mycket, då tvingar den dig att ta ett steg tillbaka. Bristningar, överträning och problem med hälsenor har allt kommit på grund av den kicken jag ständigt jagar. Men det har varit värt det. Varenda gång bakslaget kommer har det trots allt varit värt det. I ett ”pest eller kolera” scenario där alternativen är 1. Att få springa skadefritt i ett lugnt tempo, men aldrig dra upp farten eller 2. Att få springa ett pass i veckan med bra fart och känsla men inga fler pass utöver detta, vad hade ni valt? Jag väljer fart. Ingen tvekan.
Idag genomled jag mitt första ordentliga fartpass på fyra veckor, 8 x 600m med lång vila. Ett tufft pass när man är ”på väg tillbaka”. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderade på att hoppa av efter fjärde intervallen. Men någonstans är det denna ångestfyllda känsla som triggar en att prestera mer. Det är dessa passen som lyfter min löpning, där jag känner att jag verkligen utvecklas. När man på sista intervallen närmar sig 300m kvar och inte riktigt lyckas öka farten, med mjölksyra i låren och en tendens till att tappa hållningen och tekniken. Det är då jag vet att passet ger resultaten. Det är dessa passen som ger det jag söker på tävlingar och det är dessa passen du antingen ”älskar” eller ”hatar”. Allt beror på hur du väljer att tackla vinden i ansiktet när du har de där 7sek kvar till den femte intervallen av åtta. Vad går genom huvudet? ”Jag orkar inte”, ”benen är väck”, ”jag kanske stannar efter denna”, ”fem stycken är väl ändå OK?”. Det är då du behöver ”step up” och låta ditt psyke kliva in och säga de magiska orden.
Håll käften nu kör vi.
/Han med skor
[…] Läs mer: Fart – en ångestfylld kärlekshistoria […]