En Tapper krigare under 6 dagar

Gert-Inge Tapper deltog i 6 dagars i Viadal för några veckor sedan. Här ger han oss sin rapport från dagarna.

Sommarens träning var urusel. En mängd med endast 26 mil totalt under tre månader. Främst på grund av en trilskande högerfot och därmed ingen jättelust för löpning. Jag var helt inställd på att min högerfot inte skulle hålla för löpning i sex dagar. Såg framför mig att jag skulle få promenera mycket eller till och med att övergå till att bli funktionär om foten strejkade helt.

Jag hade sedan länge skissat på vad jag skulle kunna åstadkomma. Hade inte en aning om hur långt det skulle bära. Spekulerade i en fullständig drömgräns på 50 mil, om jag var perfekt förberedd. Men nu såg det sämre ut. Jag tänkte att mitt första mål skulle vara 10 mil under första dygnet. Och sedan utgå ifrån det för resten av loppet.

Anette och jag skulle husera i Lottas husvagn, likt vi gjort tidigare när vi båda varit funktionärer på Viadal. För att liva upp mig själv och möjligtvis andra, hade jag övat in några Stefan Demert låtar med min ukulele. Tanken var att riva av en låt per lunch och middag. Mest som ett personligt experiment för att se om jag kunde ha fokus på flera plan under loppet. Jag hade även en egenhändigt skriven låt med i bagaget.

DAG 1. SÖNDAG.

Start klockan 12. Jag var förberedd med 5 par skor för att kunna alternera med. Startade med mina Hoka Challenger ATR 4. Gillar dämpningen i dem. Jag känner ju igen varvbanan sedan tidigare lopp jag sprungit där. För att skona benen så gick jag varje varv uppför den ”branta” backen och för att skona min högerfot gick jag även varje varv nerför den brantaste delen av den långa utförslöpan. Och det höll jag faktiskt hela loppet igenom, förutom några varv på slutet.

Jag öppnade försiktigt, dels för att hålla i 6 dygn, dels för att jag var orolig för min högerfot. Första timmen höll jag ett bra ”backyard” tempo på dryga 5 minuter per varv. Jag sprang även hela andra timmen. Jag insåg snabbt att det inte skulle hålla att springa hela tiden. Tog där ett beslut att jag skulle varva med en ”gångtimme” var tredje timme. Kunde konstatera att ett gångvarv tog cirka en och en halv minut längre än ett springvarv. För minnets skull präntade jag in att 10 varv motsvarar ungefär ett backyardvarv, 6,7 km och 3 varv motsvarar 2 km.

Min högerfot gav sig lite till känna i början, men jag vågade slappna av lite i min löpning efter ett tag och från fjärde timmen så släppte det helt och jag kunde löpa utan större oro. Det kändes oerhört befriande och tankarna övergick i en tro att det här nog skulle kunna bära ända in i mål.

Sjätte timmen (gångtimme) ledde fram till första serverade måltiden. Den satt väldigt fint i magen och mina medlöpare (de som inte promenerade ätandes) blev förvånade när jag plockade fram ukulelen. Men jag fick fina applåder! Som sagt så hamnade maten bra i magen. Min energi i övrigt bestod i att jag, minst varje heltimme, drack min ”sportdryck” i form av vitamindryck, samt tog min gel och druvsocker.

Löpningen och gången fortsatte bra under kvällen och jag hade nått 72 km när jag stannade inför midnatt, klockan 23.30, enligt plan. Mitt mål var att avsluta varje kväll med dusch klockan halv tolv och sedan sova för uppstigning klockan 05.30. Det var skönt med en dusch. Jag konstaterade att mina tår mådde alldeles utmärkt. Helt enligt förhoppningen. Jag smorde varje morgon in dem med silikonolja och tog rena strumpor. Inga blåsor efter första dagen, utöver de vanliga jag brukar få under lilltårna. Men de brukar jag få stå ut med.

Jag hade lite svårt att somna. Det kröp som vanligt efter en mara i benmusklerna. Men jag sov nog likväl drygt 4 timmar första natten.

DAG 2. MÅNDAG.

Nja, det var tufft att ta sig upp ur sängen. Normalt stela benmuskler efter 7 mil dagen innan. Men upp tog jag mig. Kvällen innan hade jag förberett kläder och skor. Och det gällde att inte glömma chippet runt fotleden. Skorna jag valde för dag 2 var mina Craft Ultra. Så jag var rätt snabbt ute ur husvagnen. I depån bjöds på full frukost. Havregrynsgröt, ostmackor och kokta ägg, samt en mugg med te. Började varje frukost med att gå ett varv ätandes gröten. Kompletterade sedan med mackor, ägg och te. Även teet förtärdes gåendes med hjälp av en dricksflaska.

Jag kom igång bra efter frukosten. Benstelheten släppte snabbt. Fortsatte med två löptimmar följt av en gångtimme. Inför lunchen hade vi nu sprungit 1 dygn och jag hade klarat mitt mål. 103 km avklarade. Jag fortsatte med min plan med 2 löptimmar och 1 gåtimme. Ett av mina motton innan start var att direkt ta itu med bekymmer som dyker upp. Minns att nån gång under dagen kände jag ett litet skav på utsidan av vänster häl. Samma varv stannade jag till vid husvagnen och tog av mig skon och strumpan. Jodå. En liten blåsa fanns där. Plockade då fram en ”silikonhäl” jag trädde över foten och fick därmed ett skyddande silikonhölje över hela hälen. Silikonhälen fick sedan sitta på under löpningen hela loppet ut. Och därmed förblev blåsan i sin linda och jag kände inte av den ett enda steg.

Jag höll ihop löpning och gång även denna kväll. Hamnade i duschen cirka 23.00. Var nu uppe i 15 mil. Även denna natt var det svårt att somna. Inga större bekymmer med oroliga ben i sängen. Däremot så värkte det i mina tår. De såg allihop rätt så sargade ut, men inga utvecklade blåsor. Det tog lång tid att somna även denna natt. Och jag hade fyra nätter till att klara ut!

DAG 3. TISDAG.

Väckarklockan gick igång. Och jag ville inte gå upp ur sängen. När jag satte fötterna i golvet sa allting stopp. Vet inte när jag senast känt mig så låg. Jag ville inte ut. Minns inte min diskussion med Anette, men jag pallrade mig upp och fick på mig mina löparkläder. Skorna jag valde denna dag var mina Hoka Challenger ATR 5. Jag kom ut på banan och pallrade mig upp till depån. Följde min rutin med gröt, ostmacka och ägg. Tanken var på nytt 2 löptimmar och 1 gåtimme. Med det blev bara misch-masch av alltihop denna förmiddag. Blev mycket gång. Lätt illamående, med klump i magen. Men fram emot sen förmiddag efter ett par toabesök så släppte illamåendet och löpningen började rulla igång. Fick ändå ihop det så att jag hade totalt 18 mil vid lunch. Och! Under förmiddagen fick jag äran att ringa i min Rekordbjällra. Längdrekord när jag passerade 16,2 mil. Andra gång i livet jag passerar 100 miles. Det kändes RIKTIGT bra.

Likväl gick det trögt att komma igång efter lunch. Insåg efter ett par timmar att skorna jag sprang i kändes väldigt trånga. Det brukar vara gott om utrymme i dem, men nu kändes det som att mina fötter satt som i ett skruvstäd. Insåg att mina fötter var rejält svullna och skorna därmed för små. Så det blev ett skobyte till mina Hoka Bondi 7 Wide. Det kändes bättre att springa i dessa. Men efter en timme i dem så tyckte jag att det tillstötte lite tryck/smärta under inre fotknölen på höger fot. Sprang ytterligare några varv, men det försvann inte. Konstaterade att det nog berodde på att skon tryckte rent fysiskt upp mot fotknölen. Så efter 6 km i Bondin så åkte de av. Satte i stället på mig mina Craft Ultra Carbon. Även de har gott om utrymme i framfoten för tårna.

Nu gick det bättre. Inga obehagliga känslor från fötterna. Denna dag, likt gårdagen, var det riktigt varmt under dagen. Och det var skönt när solen gick ner och temperaturen sjönk. Jag hade en hyfsad fart under kvällen, men kvällen blev tidigare än de två andra. Jag började på sena kvällen få ordentligt ont i fötterna och fotlederna. Tog lite längre tid i duschen denna kväll. Men jag stod där i duschen med drygt 22 mil i benen. Gött i alla fall. Tog lite Alvedon innan sängdags. Ställde klockan på 06.30 för att möjligtvis ge mig lite extra sömn denna natt. Somnade rätt så snabbt, trots rejält onda fötter.

DAG 4. ONSDAG.

Vaknade denna morgon på ett helt annat sätt. När jag satte fötterna i golvet, kände jag inte av något ont. Varken i ben eller i fötter. Energin sprudlade. Jag var en timme sen mot planen men jag hade fått en riktigt god natts sömn. Kände mig full av energi inför dagen. Vid lunchtid skulle vi vara halvvägs.

Jag tror det var den här förmiddagen. Lätt att blanda ihop dagarna så här efteråt. Men det var nog den här förmiddagen jag fick en rejäl åthutning av Lotta. Jag hade energi, jag tyckte att löpningen gick fint, men på nytt litade jag inte riktigt på min högerfot. Jag tyckte jag sprang snyggt, men det var något som haltade. Det var nog tårna. Jag ville inte förlika mig med att tårna gjorde lite ont. Hjärnan tyckte det gick fint, men fötterna rörde sig inte riktigt harmoniskt. Vid en passering av tidtagningen så ropade Lotta åt mig: Det ser rätt bra ut, men nu får du ta mig tusan sluta att halta! Vadå halta? Jag tyckte ju det gick bra, men visste att det inte var riktigt bra. Ärligt sagt blev jag lite förnärmad, men insåg att hon hade sagt precis vad jag behövde. Det tog ett par varv att få in det i min då lite självupptagna hjärna. Insåg sedan att det stämde. Och jag fokuserade på att hitta ett fint steg och glömma att tårna smärtade lite. Det blev en så kallad ”game changer”. Faktiskt, efter det så tålde jag väldigt mycket mer smärta. Framför allt under kvällarna när fotlederna började säga ifrån.

Dagen flöt på med varierande löpning och gång. Men under dan hände en incident som jag trodde skulle sätta stopp för mitt lopp. Plötsligt började det växa fram en smärta i vänster höft. Rejält ömt om jag tryckte med tummen mot det onda partiet. Jag kände igen det från i somras. Då hade jag fått samma smärta efter ett kort terrängpass på 6 km. Tog tre dagar och lite diklofenak för att bli av med det. Men nu? Jag hade läst på om trochanterit och senor och senfästen. I och med att det kom akut kanske det bara var något rubbats. Så vid depån la jag mig på trägolvet och gjorde mina tre stretchövningar jag brukar göra för höfterna och piriformismusklerna. Och i ett trollslag försvann smärtan i höften! Den återkom dock lite efter ytterligare några varv, men ytterligare en omgång stretch gjorde att den försvann för gott. Annars hade Annika lovat att ge sig på mig med sin armbåge!!

Under kvällen tog jag ett beslut att jag innan läggdags skulle erövra silverhatten för 30 mil. Kosta vad det kosta ville. Sista milen blev riktigt tuff. Jag gick det mesta, med rejält ont i fotlederna. REJÄLT ont. Men 30 mil smakade så jädra gott i det läget och härligt att bära silverhatten under ett ärevarv. Duschen tog sin tid, men kändes bra. Likaså promenaden på 400 meter hem till husvagnen efter duschen. Somnade hyfsat fort, vad jag minns…

DAG 5. TORSDAG.

Jag var lite sen ute för frukosten. Men jag minns så väl känslan när jag satte ner fötterna i golvet när jag gick ur sängen. Inga smärtor i fötterna. Ingen stelhet i benmusklerna. Kroppen verkade ha förlikat sig med att det ska springas dag efter dag, dag efter dag. Fortsatte att springa i mina Craft Carbon. De kändes bättre och bättre. Men det blev en rätt så långsam förmiddag. Bara 2 mil under förmiddagen. Det var något som inte stämde i kroppen. Kändes som att magen tog emot det jag åt, men att den inte gjorde något med maten. Inför lunchen satte jag mig i min fåtölj med fötterna högt och en filt om mig. Jerker hjälpte mig att hämta Activa yoghurt jag hade i kylskåpet. Två förpackningar åt jag och sedan vilade jag ca 45 minuter fram till lunch.

Efter lunch fungerade kroppen perfekt igen. Energin var tillbaka. Jag fortsatte med att varva gång och löpning per timme. Men orkade inte två löptimmar i sträck utan övergick till varannan timme gång och varannan löpning. På torsdagskvällen skulle min son Ulf komma och supporta mig. Såg fram emot det och det blev ett rejält mentalt lyft när han anlände. Plötsligt gick det lättare att springa. Jag la upp ett mål att försöka nå 38 mil innan midnatt. Ulf hjälpte mig att hålla reda på antal varv. Jag hade nu svårt att få ihop matematiken stundtals. Viktigaste var att jag kunde röra mig framåt.

Ulf hade koll på väderleksrapporten och det skulle komma regn fram mot midnatt. Successivt under kvällen byggdes smärtorna upp i fötter och fotleder. Ibland gjorde det mest ont när jag gick, ibland när jag sprang. Jag övergick till en taktik där jag sprang tre varv och gick tre varv. Då kändes det lite lättare att hålla fokus på rörelsen framåt. För rejält ont hade jag. Men jag skulle komma upp i 38 mil innan jag gick och la mig.

Men sedan började det duggregna och enligt Ulf så skulle det öka med regnet. Var det värt att bli blöt för ett par kilometers löpning? Och få gå hem från duschen i ösregn? Så när klockan skulle slå 12 så avslutade jag kvällslöpningen vid 37.8 mil. Duschen över en sliten kropp och svullna fötter var ljuvlig. Och det var bara lite duggregn när jag strosade hem mot husvagnen. Där och då tog jag beslutet att inte gå in för att klara 50 mil. Nu hade jag maxat två kvällar i rad och varit uppe vid och bitvis över min smärtgräns. Att göra det en kväll till skulle riskera för mycket.

DAG 6. FREDAG.

Näst sista morgonen. Regnväder. Vaknade med osannolikt friska ben och även fötterna var bekymmersfria. Jag drog igång med det lyckosamma konceptet med 3 varv löpning följt av 3 varv gång osv. Kändes bra att beta av 2 km åt gången på det sättet.

Nu skapade jag nya mål för den sista delen av loppet. Vid 40 mil skulle jag kunna ringa i Rekordbjällran. Då skulle jag passera KG Nyström på Sverigelistan genom alla tider i min åldersklass M65. För att bli topp 3 på listan skulle jag behöva göra 45,9 mil för att passera Kjell Damstedt.

Strax innan lunch så ringde jag i Rekordbjällran för 40 mil! Det kändes oerhört häftigt. Och sista lunchen hade jag verkligen sett fram emot. Jag hade nu gjort slut på alla låtar jag övat in med ukulelen. Jag hade bara en kvar. En låt där jag hade skrivit en egen text till en gammal dansbandsdänga, Mustaschen. Jag hade döpt om den till ”Propellern”. Ha ha, vad kul det var. Den rev ner både skratt och applåder. ”För då kommer han med propellern, han springer, det går som en dans. Ja nu kommer han med propellern, de andra de har ingen chans”.

Efter lunchen blev nästa milstolpe att passera sträckan 10 maratonlopp, 42,2 mil. Häftigt att även nå denna sträcka. Det gjorde jag under tidig eftermiddag. Därefter blev inriktningen att nå ett slutresultat över 46 mil.

Som jag kämpade denna kväll. Tack och lov att Ulf var på plats och räknade varv åt mig. Det gjorde så ont, så ont i fötter och fotleder. Vi kom överens om att jag skulle nå 45 mil innan jag fick gå till duschen. När jag stannade framför resultattavlan gick siffrorna i kors. Yes, jag räknade ut att det mot slutet bara var 3 varv kvar. I depån satt Ulf och jag satte mig på långbänken och konfererade med honom. Bra sa han, nu har du 6 varv kvar. SEX! Bara TRE sa jag! Nej titta här, sa han och började räkna på sin mobil och visade mig. Du och dina jävla siffror sa jag. Här kan jag ju inte va, bättre att ge mig ut på varvet igen. Nåja, till sist nådde jag 45 mil och han lät mig gå till duschen. Klockan var då halv tolv. Jag hade inte kunnat vingla nåt mer varv, det räckte att vingla hem till husvagnen efter duschen.

DAG 7. LÖRDAG.

Märklig känsla att vakna för sista förmiddagen. Snart skulle det vara över. Ofattbart fräsch i fötter och ben skuttade jag ut på banan och tog mig upp till depån för sista frukosten. En mil till för att bli topp 3 genom alla tider i min åldersklass. Därutöver skulle alla meter vara bonus. Kände mig väldigt exalterad och vid 4 timmar kvar gav jag mig själv en möjlighet att försöka ge järnet. Så jag drog på och tänkte försöka att springa ordentligt i en timme. Och som det gick! 15 varv gav 10 km. Och alla 15 varven förutom ett låg nere vid eller under 5 minuter. Det snabbaste på 4.09, vilket också var mitt snabbaste varv på hela loppet.

Den timmen kändes. Oerhört positivt och jag fick så mycket gensvar från både medlöpare och publik. Men, det gav mig också bekymmer. Jag kände att hela mitt högerben började svaja. Ett anfall av min falska ischias låg på lut. Piriformismusklerna var på väg att krampa och trycka på ischiasnerven. Jag visste att det skulle vara kört med löpning om de reagerade fullt ut. I förbyggande syfte så plockade jag fram foamrollern och min lilla hårda massageboll. Ägnade 5 minuter åt punktmassage av det lilla muskelpaketet. Jag tror att det gjorde att jag kunde fullfölja de tre sista timmarna.

Jag kunde ringa på nytt i Rekordbjällran när jag nådde mitt sista mål, 45,9 mil. Helgrymt. Etablerade dock ett ytterligare mål. Jag ville ta mig över 48 mil. I min strävan mot detta hände det bästa som kunde hända i det läget. Med en och en halv timme kvar dyker vår dotter Åsa upp! Underbart. Hjälpte mig oerhört med motivationen att ta ut det allra sista ur den arma kroppen. Sista timmen var en enorm kamp mellan smärta och underbar njutning. Högerbenet fungerade sämre och sämre, vilket ledde till ett rejält haltande steg.

Med 10 minuter kvar fick jag en jäkla tändvätska. Jag kom ifatt Bertil och han sa att han hade hört att jag var ute efter att nå 300 miles (483 km). Det har jag inte en aning om sa jag. Jag visste inte att jag var nära denna fantastiska sträcka. Men det visade sig att han hade pratat med Ulf i depån. Och Ulf hade nämnt 300 miles, eftersom han hade läst en kommentar om detta på min Facebooksida. 300 miles tänkte jag, det måste jag klara. Jag stannade till kort vid resultattavlan. Jag hade chansen att nå 483 km. Men skulle det räcka? Vilka decimaler gällde? Inte en aning. Jag gav precis allt vad jag hade de sista tre minuterna. Jag försökte att sträcka ut steget. Jag sprang både i utförsbacken och som ett jehu uppför sista backen med en knapp minut kvar.

Det var en ren befrielse när Hesa Fredrik ljöd och jag fick stanna. Ebba var snabbt framme med en stol till mig. Jag kan inte i ord beskriva de känslor jag hade i det ögonblicket. Jag sparar den känslan för mig själv. Jag njöt när Lotta och Janne kom förbi med mäthjulet. De noterade en siffra strax över 300 meter. Skulle det räcka? Visade sig att mitt slutresultat blev 483,712 km. Och 300 miles visar sig vara 402,803 km YES! YES! Lycka i kubik!

Eftersitsen med prisutdelning och medaljceremoni var helt underbar. Jag slutar min berättelse här.

Vår husvagn.

Glad att passera 40 mil.

Fredagsförmiddagen i regn.

På väg ut på sista varvet.

Det är över. 144 timmars löpning.

Lotta, Janne och Samuel uppvaktar mig vid min tron.