Det är fortsatt kräftgång på löparfronten nu när den första höstmånaden kan summeras. Har tripp trapp trull-tävlat dom senaste tre helgerna: Kistaloppet 5 km (17.01), Sicklaloppet 10 km (34.22) och Klarälvsloppet 21 km (1.15.41). Inga katastroftider kanske och förmildrande omständigheter (läs: bortförklaringar) finns och kan lämnas på begäran. Men även om det inte är en allt för djup svacka jag är nere i så är jag i alla fall en bra bit från vårformen. Och som lök på laxen är jag dessutom i skrivande stund förkyld.
Det sätter ju ett litet frågetecken kring mitt huvudfokus i höst som skulle vara ett maratonlopp. Jag tänkte nog i somras att 2.39 skulle vara lite av en promenad i parken men nu är svansföringen inte lika hög längre. Hade ju sneglat primärt på Bålsta nästa helg men det är nog kört. Även plan B, Växsjö, är i fara så kanske får det bli Höstrusket här i Stockholm i november.
Jag har försökt att köra långpass ungefär var tionde dag. Det har blivit ett par ultralånga pass i knölig terräng och låg fart och det är ju aldrig fel. Och så har jag alltså tävlat en del på kortare distanser och att springa i överfart är nog inte heller fel. Men jag har sprungit väldigt lite i min tänkta maratonfart. Jag har inte formtoppat eller anpassat träningen runt tävlingarna, men istället för lopp hade jag ju kunnat köra mer maratonspecifika pass. Men det tycker jag inte är lika kul.
Trots att jag är förkyld och ur form och inte har levererat sen Hjälmaren brann är jag vid gott mod; kroppen känns bra och att jag håller mig fortsatt skadefri. Det är väl en rest från när jag var skadad för ett par år sen och inte kunde springa alls, det är som att jag fick lite PTSD av det. Eller snarare tvärtom, posttraumatiskt njutsyndrom (PTND) kanske vi kan kalla det: att efter ett trauma njuta av att det inte längre är.. tja, traumatiskt.
Apropå njutning och långpass så var jag uppe och sprang Jämtlandstriangeln för ett par veckor sen. Fantastiskt så klart att kunna tillbringa en strålande brittsommardag springandes på fjället med ben som bär en. Så tacksam för det. Ren och skär PTND.
Men jag tänkte också en tanke medan jag sprang omkring där uppe och det är kanske att skita i det blåa skåpet att uttrycka den i skrift i det här landet men jag gör det ändå för jag känner att innehållet i det här inlägget är lite tunt och kan gott kryddas upp med en kontroversiell åsikt som kommer få många att sätta sportdrycken i halsen. Nämligen: fjällöpning är lite överskattat. Så. Någon behövde säga det.
Missförstå mig rätt, det är ju fint och så men det händer liksom ingenting. Ta Sörmlandsleden som jag ofta tjatar om. Där händer det grejer. Det är lite skog, en grusväg, ett kalhygge, en stig, en sjö, ett berg, ett fideikommiss, resterna av en kolmila, kanske en lanthandel om man har tur, osv. På fjället kan man möjligtvis korsa en bäck ibland. That’s it. Man har samma utsikt hela tiden. Två timmar med Sylarna i blickfånget, sen vänder man och har nåt annat berg framför sig i två timmar. Det är så klart bättre att springa än att gå; jag ömmade för alla stackare som var ute och vandrade den där sträckan. Så långtråkigt det måste ha varit för dom.
Nu kommer väl nån besserwisser påpeka att det finns bättre fjällöpning på annat håll, och det är ju sant, jag har varit på annat håll. Tycker ändå att min tanke har en generell bäring på bergslöpning i största allmänhet. I fjälltrakter har man ofta bara tre alternativ: landsvägen åt ena hållet, landsvägen åt andra hållet, eller upp på fjället. Och ska man upp på ett berg kan man ju lika gärna bara gå upp (det går typ lika snabbt som att springa) knäppa en Ringnes, beundra utsikten och sen gå ner igen. Vyerna blir liksom inte bättre av att man springer omkring i dom. Så, nu var det sagt. Jag hittar ut själv.
