Regn piskade mot köksfönstret när jag åt frukost i morse. Blåst härjade i träden. Det visslade och ven och smattrade och for.
Inte en gnutta snö har överlevt den här samlade attacken: plusgrader, ösregn och storm. Nu är ordningen återställd, nu är det åter Skånsk Vinter.
(Vilket absolut inte är vackert. Och inte alls detsamma som den Vita Vintern.)
Jag hade tänkt mig någon sorts intervallöpning idag. Kanske på IP, planerade jag optimistiskt och naivt för några dagar sedan. Ett IP, nu fritt från snö. Jag missade inomhusintervallerna på klubbträningen i torsdags, eftersom jag då satt och smaskade i mig en massa dyr choklad, smakade och doftade och sög sakta, kände aromer och lärde mig kakaokultur. Och att jag INTE ska köpa de chokladkakor jag brukar för det är närmast kriminellt. Innehåller fel sorts fett och gör chokladarbetare olyckliga. Hu. Jag, en dålig människa.
Nu spårade jag visst ur lite! Choklad har den effekten på mig.
Väder, var det. Och mina planerade intervaller – jag såg alltså mig själv köra fyrhundringar på IP i god stil genom vattenpölar och hala kurvor. Jag glömde bort den Skånska Vintern.
Nej, IP kändes inte som helt optimalt forum just denna förmiddag.
Men jag ville ut! Jag ville springa, det var en evighet sedan och detta på grund av chokladen, som absolut inte alls var fel, tvärtom, också en slags drog ju men inte likvärdig med löpning.
Så:
Jag tar bilen till P-platsen på väster, utanför Nettobutiken. Jag låtsas att jag går in och handlar och parkerar gratis. Jag är en skurk. Fy mig. Jag är klädd som en skurk också, min mössa är en mycket skurkartad sak, men den fungerar.
Det är hemskt! Bildörren går knappt att öppna. Det är fult! Hundra nyanser av smutsgrått. Det är vått! Regnet slår horisontellt.
Jag springer söderut mot en vägg av regn och motvind och jag tycker det är…….underbart.
Jag tänker på ett löppass jag aldrig kommer att glömma, det har en särställning: Det är jag och P, vi är i Varberg, det är tidig december. Hotellet som har en spainriktning ligger nära fästningen.
Vi vaknar av någon anledning tidigt, tror det är nåt med sängen, eller temperaturen i rummet. Hursomhelst, vi vaknar tidigt och någon av oss (förmodligen jag, det är nästan alltid jag som står för galenskapen i vårt förhållande) får en tokig idé : morgonjogg!
Till saken hör att det är storm. Men vi ger oss ut. I halvdagern. Rundar den stora ruvande mörka fästningen och möts av ett rytande hav, vågor och jagande skyar. Vi springer längs havet, vi slåss, brottas, kämpar, kastas fram, genom skum, regn, hagel. Högerkinden domnar bort. Vi vänder åter, den andra kinden domnar. Vädret ryter, gormar, kastar! Skumtussarna yr!
Vi springer över klipporna, åter mot hotellet.
Å……
Vi känner oss så väldigt levande. Så här och nu och lite fnissigt knasiga känner vi oss också när vi dryper in i foajen bland normala spaande hotellgäster.
(Hotellfrukosten åt vi oss igenom grundligt den morgonen. Jag fyllde år. Det var en fin present.)
Men idag rundar jag dammarna och leran klafsar och pölarna är stora och översvämmat är det dessutom. Jag kör några intervaller sedan och det går väl inte så fort, inte så lätt och kontrollerat som på banan inne i Malmö, men vad f… jag springer! Jag blir blöt, lerig, trött och ser ut som en skurk, men jag är definitivt väldigt levande.
Jag älskar väder. Till och med Skånsk Vinter.
