Jag slås ibland av att så många verkar se träning och löpning som något som bara ”ska in” i vardagen. Som ett måste bland andra. Inte för att de verkar vilja göra det. Av lust. Av glädje. Av att må bra i själva stunden. Ja, för att de gillar det, helt enkelt.
Mitt förra inlägg handlade om att välja att inte springa. För att det gör ont. Ett ofrivilligt avstående alltså. Och det är så jag haft det sedan dess och har det fortfarande. Jag tränar min löpstyrka, men ingen löpning. Jag väntar in foten. Det blir sakta bättre. Men den är inte redo. (Jag testade lite försiktigt i skogen i söndags; kunde inte låta bli, men den ville ha mer vila.) Jag ska få specialgjorda inlägg av proffsiga ortopedtekniker som jag ska hämta idag. Det kommer bli bra!
Men! Nu är det inte bra! Jag är ju inte ute i spåren. Ingen morgonrunda med hunden. Ingen terränglöpning. Inga intervaller på löpbandet. Inget.
Löparen Marie Wallin finns inte just nu. Och jag vet ju sedan tidigare, att då fungerar inte den vanliga Marie Wallin alls lika bra. Och så är det nu också. Trots att härliga Sommar-Stockholm är här och jag har roliga, sociala saker för mig på kvällarna och massa kul att se fram emot. Jag går runt och känner mig fattig. Jag saknar min löpning så mycket. Jag saknar mina stunder när allt annat bara försvinner och jag på riktigt rensar ut och fyller på. Jag får mina perspektiv då. Det som gnagde och störde innan en löparrunda; det är inte borta efteråt. Men det är mindre och det är annorlunda. Jag har löst så många problem under mina pass; allt från hur jag, under tiden som processande jurist i domstol, skulle få ihop en plädering till vardagliga saker som hur jag ska svara på det där sms-et, det där mailet eller lägga upp det där som måste sägas men jag vet kommer vara jobbigt osv. Och om något är ledsamt i livet, som det ju titt som tätt är, ja då är mina löparrundor det som får mig att bli gladare. Både under och efter.
Jag tränar och springer med andra ord för att jag genuint vill göra det. Självklart måste jag, som alla andra, planera in min träning. Jag fyller mina timmar i veckan, inte minst med mitt jobb och min hund, och jag måste verkligen se till att få in mina pass. Men min löpning är mina oaser. Inte mina måsten. Och det är det jag märker nu. Jag har inte mina oaser. Och jag saknar dem så.
Och jag önskar att alla som har förmånen att kunna röra på sig utan värk, just nu i denna stund när jag skriver det här, ser det just som en förmån. Inte som ett måste. Att det är något som är kul i själva utövandet. Eller, om det inte känns så spontant, att i vart fall testa att se det så under ett pass. Ändra lite inställning. Att det här att kunna sticka ut i spåret är en gåva och inte som att gå till tandläkaren. (Inget ont om tandläkare, men de flesta verkar inte gilla att göra de besöken.)
Det finns inga rätt och fel, såklart. Och en del anser mig säkert som för hurtig och klämkäck. Men jag känner så starkt för detta nu när jag ser alla som är ute på sina rundor. Och jag hoppas att de njuter. Att de gör det för att de vill. Och tar vara på NU och träningsstunden. Och, som sagt, ser det som en gåva och inte som ett måste.
Själv vilar jag på och ser tiden an. Försöker hålla mig. Vara fortsatt s k smart. Men det är svårt. Och tråkigt.
Samlar också på mig inspiration nu när jag själv står still. Att ta fram sen när jag är på gång igen.
I form av glada löparvänner på bloggar och Instagram-konton, via Runkeeper-uppdateringar osv. Smittas av det och försöker ge pepp tillbaka.
Och även i form av Löparen Marie Wallin, som dels blivit intervjuad för World’s Marathons – jag kommer att länka till den artikeln för den intresserade i nästa inlägg här – dels gjort en rolig inspirationsfoto-session som just nu är hos fotografen för redigering. Det blir säkert någon bild från det i nästa inlägg också.
Och jag hoppas att nästa inlägg också kommer att handla om att jag återigen, om så bara för en kort runda, har fått uppleva min vanliga Löparglädje igen. Och så hoppas jag såklart att det pågår massa härliga rundor runt om i spår och på gator just nu. Som inte sker för att löparen vill få det gjort; utan för att den vill göra det och tycker om det.
//Marie