Färdig!

0
66

Jag vet inte om jag egentligen såg fram emot sista loppet i Brasilien. 10000m, 25varv troligtvis i stekande sol och troligtvis alldeles ensam då motståndet skulle vara detsamma som på 5000m. Loppet var i alla fall inte så mycket försenat som det var på 5000m. När jag värmde upp så funderade jag på två möjliga taktiker. Det ena var att bara ligga med i 6km och sedan sticka. Det andra var att gå jämna 75s varv och köra igenom loppet som ett kontrollerat tempopass med en sluttid på 31:15. Ganska snart så bestämde jag mig för att det var töntigt att bara ligga rygg om man är den bästa löparen i loppet. Så det skulle bli 75s varv.

Till min förvåning så var det en argentinare som tog tät och drog första varvet på 74s, men efter andra varvet på 76s så märkte jag att han inte skulle hålla och gick om. Det roliga var att jag några gånger tidigare varit uppe och nosat på honom och då hade han svarat. Han ville inte släppa om mig. Med tanke på att jag sedan varvade honom två gånger så måste man ha respekt för hans vilja att satsa. Bara för att jag på tredje varvet gick upp och började dra 74-75 varv så betydde det inte att jag blev ensam, utan en brasilianare hakade på. Jag förstod att han någon gång borde släppa så kanske var det kraftiga ryck jag gjorde i och med vinden mellan 3300m 0ch 3400m onödigt. Rycket tog dock musten ur honom. Det blåste kraftig under loppet och i kraftig blåst ska man alltid göra rycken i medvinden innan det blir motvind så att man får luckan av överraskningsmomentet och när den andra ska börja jaga så är det motvind. Banlöpningstaktik kan jag. Sedan rullade jag på ensam resten av loppet i 75varv och gick i mål som segrare på 31:10.

brasilianaren

Brasilianaren som försökte.

Sista loppet i Brasilien kändes lätt förutom att jag kände lite skadetendenser i en fot. Kroppen är alltid sliten efter en lång säsong. Jag är nöjd med att ha lyckats uppnå mitt mål med tre guld i Brasilien, även fast konkurrensen kunde ha varit bättre. Jag saknade Lagat. Det blev dock inget firande för dagen efter loppet var det bara åka till flygplatsen för den 26 timmar långa hemfärden för att hinna hem till Terräng SM.

topp3

Topp 3 på 10000m. Den glada turken från NY. Nu har jag en inbjudan till Istanbul Marathon. Brasilianaren som visade sig vara en rätt duktigt maraton löpare. Mannen från Peru hade en egen hejarklack och vilka var ytterst nöjda med hans prestation.

Torsdag kväll var man hemma. Sedan upp tidigt på fredag morgon för att gå till jobbet och sedan stressa hem för att ta bussen till Falun och terräng SM. Falun låg inbäddad i ett grått duggregn till skillnad från Brasiliens sol. Alltid när det är sådant väder så tänker jag på Hjalmar Söderbergs novell, Duggregnet. Då gud har tröttat på människorna och ber djävulen om råd hur han ska förgöra dem. Och djävulen råder honom att låta människorna få leva i ett konstant grått duggregn. Det är få som blir på gott humör av sådant väder.

På plats i Falun var jag ännu inte klar över vad jag skulle springa under lördagen. Det berodde lite på Spårvägens möjligheter till lag. På morgonmötet beslutade vi att ställa in veteranlaget och satsa på seniorlaget över 4km. Så Nubben fick gå och efteranmäla sig till 4:an och jag fick stå över att försvara mitt veteranguld, mot Janne Holmén, från förra året. Jag har aldrig gillat 4:an på terräng SM, det är så hetsigt i starten och jag är alltid så långsam i starten. Jag kommer nästan alltid ut sist. När man springer 5000 och 10000m banan så gör det inte så mycket. Men på terräng SM innebär det att när banan smalnar av så kommer man inte fram. Man får istället se täten glida iväg medan man själv ligger bakom massa löpare som ibland går i väggen redan efter en kilometer. Sedan brukar man få göra en stenhård andra kilometer för att ta in på täten. Nej, 4:an har aldrig varit min grej. Min bästa placering någonsin är fyra 2005, på en fin gräsbana i Böda Sand på Öland. Mitt bästa terräng SM någonsin. Men då är jag den typen av löpare som i stort sett bara kan springa bra i terräng när det är fasta, fina gräsbanor. Raka motsatsen till Åhwall.

Falunbanan var en riktig Åhwallbana. Backar hela tiden, kurvor som gör att löprytm inte var att tänka på och underlaget var mjukt, poröst grus och riktigt sugande. Det var ett sådant underlag som inte svarar på frånskjutet hos en löpare som jobbar mycket med fotleden och löper på tårna. Det var det jag fick känna när startskottet hade gått på 4:an. Jag hade inte en chans att hänga med i början och när jag kom om de snabbt tröttnande löparna och skulle trycka ifatt de där framme. Då hände ingenting. Efter första varvet när man insåg att man aldrig skulle komma ikapp täten sjönk modet. Det var en konstig känsla för delvis var man inte trött alls och samtidigt var man helt slut och utan någon som helst kraft i kroppen den sista kilomtern. Jag var i alla fall riktigt besviken i mål över att jag aldrig ens varit med i matchen. Jag ångrade att jag sprungit skiten och hoppat över veteranloppet där jag hade fått mötta Janne och Buud. Det hade nog varit en trevligare upplevelse. Men efter ett tag kom dock en trevlig överraskning. Vi kom trea i lag. Det kändes skönt för det gjorde att min start inte var helt förgäves.

Sparet brons

Mitt lag som tog lagbronset på Terräng SM 4:an

Men nu hade man ångest inför morgondagen. Banan var grymt jobbig och 6varv är mycket. Det är ofta så att terräng SM arrangörer vill lägga en utslagsgivande bana och då gör de det för 4km och tänker inte på att folk även ska springa 12km på samma bana. De får det alltid riktigt jävligt. Jag minns Uppsala då jag mådde så dåligt att jag trodde att jag skulle dö. Jag var riktigt osugen på att springa 12km, men det var återigen laget som gällde. Det hela blev inte bättre av att jag fått ont i höften efter loppet dagen innan. Men efter uppvärmningen gör det inte lika ont längre och jag anser att det inte är någon anledning att avstå start.

Loppet rullar på rätt bra. Det är som väntat att den nya eritreanen från Eskilstuna sticker i starten. Jag avvaktar bakom klungan. Strax innan 4km sticker Ekvall vilket också var väntat. Men i det läget börjar det röra på sig i klungan. Nappe kliver t.ex. av och det börjar splittras upp lite. På tredje varvet kommer flera ryck, men jag bryr mig inte så mycket. Men strax innan varvningen så börjar det splittras upp mellan de jag ligger med. Kleist bryter Adil, Nacerdine och Purvis får en lucka till mig och Laser hamnar lite bakom. När jag passerar varvningen själv så bestämmer jag mig för att bryta. Att det nypt till mer i höften under tredje varvet än under de två första anser jag vara en god anledning. Men jag tycker det är larvigt att bryta vid varvningen därför springer jag 600m till sedan kommer en backe. Den tar jag också, för det är larvigt att bryta innan en backe. Men sedan kliver jag av. Det kändes rätt skönt att göra det.

Att jag inte kunde jogga efter loppet för att det smärtade så i höften och att jag är lite halt idag med en lätt smärta varje steg jag tar kan rättfärdiga min DNF. Men min DNF hade egentligen ingenting med en ond höft att göra. Vill man tävla så bryr man sig inte om smärtan. Jag var helt enkelt inte sugen på att tävla och klev av innan det började bli jobbigt. Jag förstod att de sista två varven tillsammans med Laser, som var på väg ikapp, skulle bli riktigt jobbiga och jag kunde inte hitta någon morot som kunde motivera mig för att ta den smärtan. Placeringen vi skulle kunna slåss om var placeringarna 6-10. Laget låg inte på medaljplats. En plats till det nordiska terrängmästerkapet som fanns inom räckhåll kunde jag ändå inte ställa upp i. Det fanns inte längre något att springa för! Det har varit en lång säsong. För mig började den i april och har pågått till nu. Men nu är den äntligen över. Jag är klar med den. Färdig både fysiskt och mentalt.

Tävlingströtthet, viljan att bara få tävlingen överstökad var ganska genomgående bland löparna i Falun. Det är svårt att motivera sig att slita runt på en sådan tuff banan när medaljerna är utom räckhåll och det inte kommer något annat efter. Det var skillnad när terräng SM gick på våren, så som det brukade. Då är det ofta första riktiga tävlingen för året och alla löpare är hungriga och tävlingssugna. I Falun ventilerades istället den motsatta känslan, att det var skönt att skiten var över och att det är dags att göra något annat ett tag. Adil, som bröt strax efter mig, sa att han nu inte skulle ta ett löpsteg på en månad. Huvudet och kroppen måste få vila. Kleist, som bröt strax innan mig, sa att han skulle spendera en vecka på soffan och äta kakor. Själv tar jag vilodag idag sedan blir det rehabträning för mig några dagar, kanske blir det 3 maror inom de närmsta tre månaderna. Ska bli skönt att göra något annat än tävla och köra hårda snabba intervaller. Det vill säga låg intensivt milmalande.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här