Finalen i Högdalen och uppdatering av skadeläget

Eskil  

Smärtan i knät från söndagens runda mildrades ganska snabbt efteråt men jag avstod från löpning måndag och tisdag. En liten känning fanns hela tiden kvar och jag bokade in en tid på naprapathögskolan igår onsdag. Det var ju finalen i Högdalens Högsta senare på kvällen och eftersom jag hade kört några deltävlingar var jag anmäld och klar. Jag hade sett fram emot den tävlingen och ville gärna köra, så min tanke var att prova, och avbryta direkt ifall det skulle göra ont i knät. Men jag ville rådfråga en fackman på området först. I bästa fall skulle kanske smärtan gå att knåda bort, eller i alla fall kunna placeras någonstans på en skala mellan amputation och hypokondri.

Jag hamnade helt klart närmare det sistnämnda, för hur naprapaten än böjde, klämde och drog i benet kunde jag omöjligt känna av den smärtande punkten. Det är ju alltid så, när mekanikern/teknikern/läkaren konsulteras så är problemet spårlöst försvunnet. Och utan annan vägledning än mitt vaga gnäll så var det inte lätt att ställa någon diagnos. Kanske en överbelastning bara, men jag kunde gott fortsätta springa så länge inte smärtan överskred en femma på en tiogradig skala. Skönt med lugnande besked, även om det var naprapathögskolan jag besökt och inte naprapat-jonas. Jag provjoggade lite och bedömde smärtan till en etta.

Men det är inte den bästa mentala inställningen inför en tävling, att vara beredd att ge upp om det gör ont när man istället ska vara beredd att sälja sig dyrt och tåla smärta. Med den näst snabbaste tiden inför finalen hade jag i alla fall förhoppningar om medalj. Men det beror ju mycket på vilka som kommer till start och nu hade tävlingsledningen tagit på sig spenderarbyxorna och langade upp 3000/2000/1000 kronor till pallplatserna. I reda pengar dessutom, inga presentkort. Generöst för en så pass liten tävling får man väl ändå säga. Jag hade nästan förväntat mig kenyaner på startlinjen, men dom uteblev. 

Däremot dök David Nilsson upp, så jag kunde som bäst hoppas på ett silver. Det grejade jag också och glädjande nog höll knät hela vägen. Låg länge i ett ingenmansland tills jag uppe på den sista toppen missade markeringen och irrade bort mig. Råkade springa tillbaka samma väg som jag kom vilket jag insåg när jag mötte trean. Förbannade mig själv och min klantighet, jag borde kunna banan vid det här laget. Som tur var klarade jag att hålla min placering ändå så det var väl inte hela världen, men lite irriterande eftersom jag säkerligen hade persat annars och förmodligen gått under 36 minuter. Det har varit en trevlig tävling det här och jag hoppas att den återkommer nästa år. Då kanske jag kan lära mig banan en gång för alla.

FOTO: Högdalens Högsta

Det kändes som att jag hade en sten i skon under loppet men det är ju inget man direkt stannar och fixar i farten. När jag kom i mål upptäckte jag att en sylvass tegelflisa hade penetrerat både mina Salming Distance och min häl och ordnat ett litet Stockholms blodbad nere i skon. Så nu känner jag inte av det onda i knät längre eftersom jag haltar fram lite konstigt på högertårna. Men jag känner noll oro för den typen av sårskador eftersom jag har ett av Sveriges bästa läkkött. Jag kan i princip se huden läka ihop i realtid, som om det snabbspolades framför mina ögon. Det här kanske till och med är bra för mitt löpsteg, att jag undviker hälisättning. Hoppas bara att inte knät tog skada igår. Mina 2000 spänn räcker ju i och för sig till åtta besök på naprapathögskolan (eller ett besök hos naprapat-jonas?) men jag behöver ju nya skor också.

Teknikerna på SKL skulle inte ha haft några som helst problem i världen att matcha den här stenflisan med hålet i häl och sko.

Nu på söndag är det Stockholm triathlon. Jag brukar vara peppad på det men inte riktigt i år. Vet inte varför, det känns kanske lite meckigt att byta grenar och hålla på och krångla. Framför allt cyklingen känns seg, jag har knappt haft racern framme i år och den är i stort behov av en renovering. Hoppas att den håller för fyra mil för jag tänker inte serva upp den. Men det kommer kanske lite lägligt med ett triathlon nu; fortsatt vila från löpningen i några dagar och istället fokus på simning och cykling. Och samma taktik gäller på söndag: knorrar knät så bryter jag.

 Dela på Facebook