I Fädernas spår #2

Aktuellt  

I början av veckan fick vi en rapport från Lidköpings VSK och deras äventyr i Vasaspåret. Idag bjuder vi på en ny, det är Marcus Lundin och team filling som ger oss sin story om de 90 kilometerna

Tja, hur sammanfattar man en extraordinär sporthelg deluxe? Jag skall försöka lite i alla fall..

Vi åkte upp faktiskt hela Team Fillinge Ultra + Fredriks och Lisas granne Horiye. Mer eller mindre kantstötta redan innan så var delar av teamet lite försiktiga i sina önskningar om valda distanser.

Fredrik hade dammat i under en tävling 10 dagar innan och knät hade svullnat upp och tvingat fram löpvila 9 dagar innan loppet. Han lufsade runt lite ett par dagar innan och bestämde att han skulle köra 90 km dagen innan, men då springa tillsammans med Lisa. Malin hade åkt på en sträckning i ena vaden och hade även hon löpvilat sig i form till 45:an. Andreas nyligen återkommen till sportform men inte tillräckligt för 90 tyckte han så han valde att köra 45:an också. Horiye hade följt www.paceonearth.se:s träningsprogram och var garanterat den som hade förberett sig bäst inför detta. Jag hade sprungit alldeles för lite egentligen. 2 mils ”långpass” är lite futtigt i sammanhanget..

I alla fall åkte vi upp på torsdagen i lånad buss vilket var toppen. Inga problem med att få med all packning och kul att sitta och tramsa tillsammans. Alla mer eller mindre pepp/ångest/förväntansfulla inför drabbningen. Jag hade bestämt mig ganska kort inpå tävlingen för att köra. Bara jag var någorlunda hel efter Loftahammar Endurance Day så skulle jag köra 90:an hade jag sagt.. så då kan man ju inte backa.

På fredagen så blev det lite morgonjogg innan vi gick lite i naturen för att komma fram till våffelstället. Mycket trevligt alltihopa. Efter en sväng i naturen så kom vi fram till gammelgården. Toppenmysigt litet ställe som har väldigt goda våfflor. Men konstigt nog sprutgrädde till. Underligt.

Jomen efter lite samkväm i stugan så åkte vi ner och hämtade nummerlappar och kände lite på startfållan. Inte helt utan nervositet. Känslan inför loppet och att det var på riktigt smög sig på som ett spöke om natten. Hem igen och tokäta, mjuka och ladda för att gå upp vid 03. Vi bodde ju en bit utanför Sälen. Fördel: att inte behöva åka lika långt på morgonen innan starten. Nackdel: att behöva åka en bit efter målgång. Hugget som stucket egentligen.

Upp vid 03 och moffa ”lagom” med mat. Har jag med mig alla grejer, ombyte, jadi jadi jadi…nervositeten gick det inte att ta miste på. Kommer ner till Berga By vid 04:30 där det är smockat med massa andra sportisar. Bra väderförhållanden och go känsla. Träffade även på Frida Södermark som är duktig på riktigt. Hon skulle köra igenom 90:an ”utan att förta sig” då det stundar ett VM alldeles strax som hon skall vara med i. Roligt!

Andreas och Malin vinkade av oss när vi stack iväg. De åkte sedan ner till Mora och blev bussade fram till starten för 45:an. Själva loppet då..? jo 90 km är väldigt långt. Vi stack iväg i ganska lugnt tempo joggandes uppför låång uppförsbacke. Några gick men jag ville jogga igång kroppen. kilometer efter kilometer rullade på. Horiye sprang lite före och försvann i folkhavet, Fredrik och Lisa tuggade på bakom men hade sett min rygg ett tag i alla fall.

Horiye

Första delen är ganska mycket transport på asfalt och grusväg innan det blir härlig stiglöpning och spring på spångar över myrarna. Fantastiskt fint bitvis och kul också att man orkar ta in alla intryck då. I slutet så var det lite mer tunnelseende om man säger så. De första två tre milen gick bra och var rätt trevliga. Orken fanns där och lugn löpning funkade bra. Klart att kroppen började säga till lite då och då. Det gör den ju. Jag har ju varit igång på tävlingar ganska länge och vet hur den känns respektive hur jag ska göra så själva aktivitetstiden var jag inte orolig inför. Tyvärr så ingick ju inte några bad. Men där har ni utvecklingsmöjligheter Vasaloppet! Ultravasan 90 swimrun!! Det vore nåt!!

Lite svårt att samla ihop tankarna från loppet. Kosthållningen var …mindre bra. Vågade inte äta allt som bjöds utan det blev pannkakor och gel som basmat. Ville ju inte björna ur och stå där som någon flistuggsmaskin med sprakande bak. Smärtan började komma mer och mer allteftersom målet närmade sig. Varje steg är ett steg närmare mål intalade jag mig. Löpningen blev mer och mer stapplande lufs blandad med gång. Problemet var att det gjorde mer ont att gå än att småjogga. Tyvärr så var mitt pannben inte det starkaste så jag kunde fortsätta jogga utan det blev någon konstig mix av de olika färdtakterna. Säkert både uttorkad och alldeles för låg på energi. Hade i alla fall huvudet med mig så jag kunde inse det. Lite vingligt på slutet.

Marcus

Fick några sporadiska heja-rop från någon snäll som stod och hejade. Äsch, det inte vackert just nu svarade jag. Du kämpar ju på jättebra svarade vederbörande och jag i mitt känslomässiga vågskvalp väste ur mig ett litet tack med darrande underläpp.. Efter att jag kom fram till Eldris där sista reptiden var belägen och klarade den med råge så sköljde det över mig ett litet lyckorus. Sånt där som händer då och då ni vet..

Kommer upp på målrakan och försöker jogga med lite stolthet och ihopsamlande av all den lilla kraft som finns kvar. När jag passerar målet så släpper allt. Blir ståendes, utmattad och fylld med känslor gråtandes och får syn på Lisa sittandes omklädd. Förstår att hon brutit. Precis då kommer även Fredrik inspringandes en minut efter mig. Här är jag lite omtöcknad och ganska full med känslor men många kramar både till höger och vänster. Underbart! Sportglädje är bäst!

Andreas hade sprungit på bra och var toppennöjd. Kom in på en 38:e plats och 4:e i åldersgruppen!! Malin var också nöjd då hon hade klarat att springa alltihopa utan att gå sönder! Horiye kom in på 55:e plats i sin debut och 11 i sin åldersklass! Grym debut!

Det visade sig att Fredrik och Lisa hade kämpat ihop och försökt att slita sig framåt men att kroppen till slut sa ifrån. Vid 70 km… ”rätt bra pannben”..Ledsamt som tusan med DNF, men säkert smart. Fredrik fortsatte själv och sprang ikapp mig..men bara nästan..

Fredrik

om något slags summering då… en enormt rolig sporthelg med det här härliga gänget! Fylld med glädma (och svullna leder, avsaknad av ett par tånaglar samt sport-gels överdoserad mage). Någon av er kanske tänker: hur i hela helvete tänkte han där? att springa 9 mil?!. 100 kg och tycker att en mil är långt och jobbigt..Jo men alltså…jag kan ju jogga och röra på mig. Inte så snabbt, men det går ju framåt. Självklart helt orimligt långt.. men tänk vad coolt att ha sprungit på så klassisk mark som vasaloppet! Jag såg nog mest möjligheter med att köra det här loppet. Om man aldrig vågar testa nåt man aldrig gjort förut så vet man ju inte att man kan..eller hur? och nu sitter jag här med en härlig smärtsam lekamen och gubb-pustar samtidigt som jag letar nya utmaningar… konstigt.

Malin

 Dela på Facebook