Grispasset

0
90

Vi har det klassiska löppasset, vi har mysrundan, vi har intervallpasset och så har vi GRISPASSET. Ni vet vad jag snackar om, passet man gruvar sig för i timmar innan men också det passet som får dig att må absolut bäst efteråt.

Är det något jag saknar nu sedan jag blev gravid så är det grispassen, trodde aldrig att jag skulle känna så men så är det. Att få ta ut sig till den maximala grad där man känner att det inte finns ett uns kvar att ge.

Jag sitter i bilen laddad till max men också med den där känslan av skräckblandad förtjusning. Jag sneglar upp mot travslingan när jag svänger ner på vägen som tar mig hem till Margit och känner hur det rycker till i hela kroppen. Jag vet vad som väntar mig, jag vet att snart är det dags. Kvällens pass består av dom grisigaste av backintervaller och jag vet hur slut jag kommer att vara. Jag vet också hur duktiga jag och Margit är på att pressa varandra upp för dom där backarna och oftast blir det någon vända mer upp för dom där backarna än vad som egentligen står på schemat, ingen vill verka lat, ingen vill vika ner sig… Klart vi ska ta en till när vi ändå är på gång :)

Uppvärmningen består av cirka 2,5 km lätt löpning upp för vägen mot travslingan, väl uppe i skogen tar vi en snabb genomgång, hur många gånger vi ska upp för backarna samt hur lång vila det blir mellan varje sen är det dags. Adrenalinet flödar, hjärtat slår så hårt att det ekar i huvudet på mig och fötterna står klara att vilken sekund som helst sticka iväg genom lera och grus uppför backarna. KLARA, FÄRDIGA, KÖÖÖÖÖR…..

Backe efter backe pressar jag ut precis allt jag har och när det börjar närma sig slutsvängen nästan blixtrar det för ögonen när jag sätter fart upp för sista gången. Jag flåsar som en tjur och det är precis att benen bär mig dom sista metrarna över sista krönet men väl uppe är känslan obeskrivlig (och lite illamående är jag också, fast på ett bra sätt) Vi avlutar alltid våra pass med en high five och bra jobbat innan vi pustar ut och analyserar det vi precis presterat. På vägen tillbaka joggar vi i ett lugn tempo och njuter av den insats vi precis gjort. Det finns ingen känsla som är så härlig som den efter ett riktigt Grispass!

Jag & Margit efter det berömda grispasset i travslingan i mars förra året, jag kommer ihåg det som igår.
Jag & Margit efter det berömda grispasset i travslingan i mars förra året, jag kommer ihåg det som igår.

Jag kommer även ihåg ett utav grispassen som min lillebror tagit mig igenom en stekhet sommardag förra sommaren som ett test inför SM milen. Simon ville kolla av lite hur jag låg till inför loppet då vi inte träffats på länge (blir lätt så när man har 80 mil emellan) och eftersom att han snällt tagit på sig jobbet som hare hade han pressen på sig att inte bara coacha mig genom loppet utan även få mig att klå mitt personbästa. Jag (eller det kan ha varit Simon) hade bestämt att detta var loppet då det var dags att komma tillbaka och slå mitt rekord på milen. Sagt och gjort, dagen efter det att jag och barnen kommit ner till Skåne för att spendera semestern bestämde vi träff i Pålsjöskog innan solen ställt sig för högt på himlen. Tror även att detta pass ägde rum innan frukost och jag är ingen höjdare på löpning innan frukost. Ja gott folk, det är i princip det jag kommer ihåg från det passet….. Jag kommer ihåg att det var fantastiskt väder, jag kommer ihåg att jag ganska snart inte längre kunde svara på brorsans frågor utan fick köra tummen upp eller ner, jag kommer även ihåg att jag tänkte: är det så här det kommer att vara på SM milen så har jag inte en chans…. Och där upphör alla minnen. Vad jag dock kommer ihåg är känslan efteråt, fy f-n jag överlevde och dessutom innan frukost :) Simon denna bilden får du bjuda på jag bara kan inte hålla inne på den :)

Jag och brorsan i Pålsjöskog en morgon förra sommaren, Simon knappt svettig & jag utpumpad till max och fantastiskt glad över att jag precis överlevt brorsans grispass.
Jag och brorsan i Pålsjöskog en morgon förra sommaren, Simon knappt svettig & jag utpumpad till max och fantastiskt glad över att jag precis överlevt hans grispass.

För övrigt fick han en tuff uppgift som hare men skötte sig galant och lyckades pressa syrran till personbästa utan någon kräka längs med banan. Länge leve haren och länge leve grispassen!

Sandra

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här