Jag älskar verkligen löpningen och det enkla och äkta i den, det grundläggande i att försöka ta sig fram så fort som möjligt utan hjälpmedel från punkt A till punkt B.
Idrotten överhuvudtaget är en rolig lek med rätt stora doser av allvar och ofta med väldigt lite som skiljer mellan succé och fiasko. Det är fascinerande att se ett OS där en löpare överraskande vinner och jublar samtidigt som förhandsfavoriten blir fyra, två sekunder bakom och är helt förkrossad. Vetskapen att det är fyra år till nästa OS förstärker upplevelsen.
Visst är det härligt med ett lugnt tvåtimmarspass i fin skogsterräng en klar och solig höstdag, men för mig har alltid prestationen varit i fokus.
Löpningen var betydligt mer intressant när jag jobbade mot olika mål, och det gjorde jag under de 20 år då jag tävlade seriöst. Några år efter avslutad satsning och ”bara” 12 000 sprungna mil fick mitt vänsterknä nog och jag har inte kunnat ta ett löpsteg de senaste fem åren.
Jag saknar verkligen att kunna springa. En del nätter drömmer jag att jag fortfarande kan springa och vaknar sedan och känner en längtan efter löpningen.
Jag har ändå behållit kontakten med idrotten genom att coacha Sveriges duktiga handikapplandslag i friidrott på olika internationella mästerskapen. Dessutom har jag haft förmånen att vara tränare för andra seriösa löpare.
Jag måste säga att det är otroligt mycket roligare när det går bra för någon av adepterna än när jag själv gjorde bra lopp. Man uppskattar inte en framgång på samma sätt när man är inne i sin egen karriär, man stannar aldrig upp och är nöjd utan siktar hela tiden vidare runt nästa hörn.
”En del nätter drömmer jag att jag fortfarande kan springa”
Jag lade upp min egen träning under hela löparkarriären och gjorde nog alla dumma fel som att går att göra. Därför blev jag aldrig någon stjärna trots en rätt seriös satsning. Däremot lärde jag mig mycket av alla misstag och det känns bra att kunna hjälpa hårt tränande aktiva att undvika de värsta dumheterna så att de får ut så mycket som möjligt av sina idrottskarriärer.
En extremt kort sammanfattning av lärdomarna som 20 år av misstag gav är:
1) Att träna hårt är inte svårt. Det svåra är att dosera vilan rätt och vid rätt tillfällen så att den hårda träningen ger resultat.
2) Löpning är en överskattad form av träning för att bli en bra löpare. De alternativa träningsformerna är ofta underskattade.
Pekka Anderman
Ålder: 50 år
Bor: Skomsarby utanför Borlänge
Personliga rekord: 3 000 meter: 8.19; 5 000 meter: 14.33 (totalt 50 lopp under 15 minuter, varav minst ett varje år under 14 år i rad); 10 000 meter: 30.24; halvmaraton: 1.07.23; maraton: 2.25.17.
Mål för egen del: ”Att inte bli ännu rundare och träna det jag kan med ett dåligt knä – crosstrainer, cykel, paddling och skidor.”
Mål som tränare: ”Att göra så få misstag som möjligt, så att den aktive får chansen att nå sitt max, ha roligt och slippa skador.”
Att vara tränare är inte mitt yrke, utan bara en väldigt rolig hobby. Därför har jag inte kunnat ta mig an så många aktiva, men de jag tränat har varit oerhört seriösa i sina satsningar. Det har varit ett sant nöje att få hjälpa dem – bland annat två orienterare med framskjutna placeringar på VM, två löpare med landslagsuppdrag varav den ena med deltagande på friidrotts-EM och två synskadade löpare som satsat mot Paralympics.
Upplevelserna som jag delat med dem är naturligtvis mycket större än något jag själv var med om på löparbanorna. På så jag sätt känner mig verkligen lyckligt lottad.
Läs fler krönikor: Klicka här!
