Grymt PB på New York city marathon

Aktuellt  

Ett sätt att få artiklar på sajten är att be adepter eller prenumeranter skriva tävlingsrapporter, alla gillar att läsa om lopp – eller hur?… Marie är en adept som jag har coachat i 1,5 år. När vi började var nuläget 58,40 på milen, 2,02 på halvmaran och 4,34 på maran. Vi bestämde redan då att 2018 ska det bli sub 4 timmar på maran, alltså snabbare än vad hon då gjorde på milen. Träningen har gått bra och förra helgen åkte hon till New York med ambitionen att göra sub 4 timmar. Här får ni hennes berättelse.

Nöjd Marie

Sub 4 timmar på maran, mitt stora mål sedan flera år tillbaka. Nu sitter jag på flygplanet mot New York och är skiträdd samtidigt förväntansfull. Jag är rädd att misslyckas med att nå mitt efterlängtade mål. Dagarna före avresan har jag peppat mig själv med att det kan gå. Det är inte omöjligt att nå mitt mål. BG:s träningsprogram har varit tufft men roligt. Jag har fått arbeta mycket med mitt självförtroende inför varje lopp.

Fredag, två dagar före start ger jag mig ut på en morgonjogg tillsammans med andra löpare. Vi springer mot Central park. På vägen dit stannar vi till och vår löpledare berättar om de sista 800 m i NYCM. Han säger att det är en svag uppför som inte är så brant men den kommer kännas efter över 40 km löpning. Vi springer in i Central park för att springa igenom målgången. Där finns många löpare och alla är lika förväntansfulla. Man kan ta på spänningen som finns i luften. Alla pratar om dagen då det ska ske. Jag blundar och ser mig själv springa de sista 100m in genom målgången.

Lördag, dagen före start ger jag mig av till start för ett mindre lopp. Abbott Dash 5k. Vi är en grupp som joggar ner till FN-huset, där starten går. Det är första gången som jag känner ett lugn inför ett lopp. Det beror nog på att jag har bestämt att enbart jogga och känna på underlaget. Starten går och jag joggar i ett lugnt tempo. Jag tar mig tid till att titta på omgivningarna. Efter en miles ser jag en välbekant tröja framför mig, IS Göta tröjan, jag var tvungen att springa upp och hälsa. Vi småpratar lite om atmosfären innan hon lämnar mig bakom sig. Jag joggar vidare i ett mycket lugnt tempo (tycker jag). Efter 3,2 miles springer jag in i mål. Jag tittar på klockan och blir förvånad när jag ser att jag har sprungit i tempot som krävs för att nå min drömgräns sub 4h på maraton.

Söndag, dagen då det ska ske. Jag småpratar med andra löpare i bussen som tar oss till startområdet. Alla är lika förväntansfulla och nervösa. Jag känner att negativa tankar trycker på, kanske bättre att ta det lugnt och skjuta på mitt mål till nästa tävling. Jag hör BGs röst inom mig, tro på dig själv säger han. Bussen kör över Verrazanobron där starten ska gå. Bussen stannar efter bron. Jag och många andra löpare vandrar in på startområdet.

Jag är i startgrupp orange och startar 10:40. I den gruppen är det förväntat att man ska nå sluttider runt 4:15 vilket inte är i närheten av mitt mål. Detta beror på att när jag anmälde min förväntade sluttid så fegade jag ur, tänkte att det lät bättre med 4:15.

30 min före start går jag in i startfållan. Jag har för en gång skull lyckas trycka undan ångesten. Nu vill jag bara komma iväg. Jag vandrar tillsammans med min startgrupp ut till bron. Jag hör hur vi räknar ner 10, 9, 8……….Pang nu är jag iväg. De första 1,5 km går i motlut. Jag kommer upp på toppen av bron, ökar tempot nedför bron. De första 5 km går i ett avslappnat tempo, tittar på klockan och ser att snittempot är för högt 5:25/km. BG har sagt att jag ska hålla 5:40 tempo men det känns bra i kroppen så jag bestämmer mig för att köra på. Jag går in i min bubbla och hittar flow. Efter 10 km håller jag fortfarande snittempo 5:25 och tänker än en gång – hur länge ska detta hålla. Närmar mig 15 km, håller fortfarande för högt tempo. Det känns bra i kroppen och jag fortsätter. Nu har jag bestämt mig för att köra på i det högre tempot och se hur länge det håller. Jag räknar snabbt ut att håller detta tempo till 30 km så har jag en chans att sub 4h. Jag vet att tröttheten kommer men frågan är när. Vid 25 km visar klockan 2:18:35.

Jag är överlycklig när jag passerar 30km, nu inser jag att det finns en stor chans till att nå mitt mål. Efter 32 km börjar tröttheten komma, jag känner lite obehag i en fot men tränger undan känslan. Passerar 35 km och arbetar hårt med att tränga bort de negativa tankarna som blir allt fler för varje meter. Jag tittar på klockan och ser att jag har tappat fart, blir lite orolig försöker att öka tempot men kroppen lyder inte. Nu ser jag Central park, tittar på klockan, 3km kvar. Kroppen är slutkörd. Nu kämpar jag för varje meter. Jag är så trött att jag vill bara lägga mig ner. Jag gräver djupt och plockar fram de sista krafterna. Jag får upp tempot till 5:22/km den sista km. Jag ser målet framför mig, sträcker upp händerna i luften och skriker rakt ut. Tittar på klockan och den visar härliga 03:58:43.

JAG KLARADE DET. Haha tänk att jag fixade mitt mål.

 Dela på Facebook