I Sverige är det många som brukar ha ångest inför intervallpassen. Här är det tvärt om. Intervallpassen är de lätta passen, vilket inte inger någon ångest. Det är distanspassen som är de hårda. Det är de man har ångest inför, speciellt om man bestämts sig för att hänga med i tätgruppen. I månadags gjorde jag det. I onsdags beslutade jag mig för att inte göra det, utan istället köra med en grupp som låg i konstant 3:40-3:50-fart per kilometer. Det var ett klokt beslut för i tätgruppen hade de 5 sista kilometrarna pendlat mellan 2:55 och 3:15-fart. Det är tufft att springa distansen så, speciellt då distansen är dagarna mellan kvalitetspassen.
Intervallerna är inte lika tuffa i tisdags var det dock dubbla intervallpass. Ett med in and outs, som man brukar säga, vilket innebär att man springer runt på banan och joggar genom kurvorna för att trycka på för fullt på rakorna. Ett bra försäsongspass. På eftermiddagen eller snarare kvällen var det 6*1000m. Det skulle vara ett behagligt pass. Första gick på 2:59. Men den andra, som jag skulle dra, råkade jag dra på 2:52. Så då var anden släppt ut flaskan. Sedan gick de på 2:52. Coach skakade på huvudet och vi bara skrattade och ryckte på axlarna.
Men då vart det hårdare idag. Nu på förmiddagen körde vi ett kombipass. Först 9*200m backe, en brant backe, vilket är tufft för mig i detta sällskap med tanke på att de andra gör neråt 3:40 på 1500m. Sedan var det 3*1500m som gällde Jag gick inte med den gruppen som körde i farten 4:10-4:15 utan växeldrog istället med en kille som körde 1500-ingarna på 4:25. Det var rätt lagom för mig.
Nu har jag fått i mig en halv flaska vino tinto till lunchen, men det spelar ingen roll för ikväll är det distans igen, tur nog bara 40min, men farten vet man aldrig vad den blir!
Dagens träningssällskap. Fotot taget av Juan Carlos de la Ossa! Om någon minns honom.
