Hårdträning

Eskil  

Det är semestertider och vi vet ju alla vad det innebär. Hårdträning. I år kör jag staycation, eller hemester. Det är ju på modet nu. Gotland, Gekås och Grekland lämnar jag gladeligen åt andra. Där kan dom stångas med varandra. Jag håller mig till löparspåret. Stångas med mig själv. Förra veckan sprang jag femton mil, den här ämnar jag att få ihop tjugoen, tre mil om dan. 

Jag gör det här mest som ett experiment och inte för att jag tror att det är optimalt för mig. Om jag bara ville maximera träningseffekten vore det säkert smartare att fortsätta ligga på runt tio mil i veckan och få in mer vila och kvalitet istället. Men jag vill testa, se vad kroppen går för. Och inte bara se vad som händer rent fysiskt utan även hur det känns mentalt, om jag ledsnar på löpningen. Skulle jag sen få en positiv effekt när jag har återhämtat mig och ha pigga ben i augusti när det börjar vankas lite småtävlingar igen, ja då är det bara en bonus.

Nylagd plastmatta på Hammarbyhöjdens IP. Mumma för trötta fötter under nerjogg.

Så här knappt halvvägs in i veckan tycker jag att det går bra, men det är klart att benen känns lite tunga. Det är till exempel svårt att hålla uppe farten på kvällsintervallerna när man redan har två mil i benen från morgonrundan. Plus tre mil från dagen innan. Jag tänker lite på det här som experterna säger, att för bästa resultat av löpträningen så ska 80% vara i lugnt tempo och 20% ska vara snabbt. Jag har mest sett det som att man med gott samvete kan ta det lite lugnare på många av sina rundor och inte räknat så nog på hur jag själv ligger till på den punkten. Men nu när jag springer så här mycket får det en annan praktisk betydelse. Det innebär ju nu att blott sex av mina dagliga 30 km ska vara hårda, eller ca fyra mil en sån här vecka. Det låter ju inte så farligt mycket. Sen är det frågan om procentfördelningen är räknat på tid eller distans. Jag mäter ju i distans, men en timmes hård löpning i Hammarbybacken ger ju inte så värst många kilometrar. En funderare bara, inget som håller mig vaken om nätterna. 

Mentalt är det inte heller några problem ännu. Jag tycker inte att det blir tråkigt och känner sällan något motstånd mot att sticka ut och springa. Men man blir ju låst. Det här är ju endast genomförbart tack vare att jag inte har något annat på agendan för tillfället. Hade jag haft fru och barn, eller ett jobb att sköta, så hade jag aldrig pallat. All heder till dom som gör det. Förra veckan när jag hade annat för mig en dag så kunde jag fördela om den dagens två mil så att två andra dagar istället fick tre mil. Men om jag den här veckan skulle få förhinder en dag så innebär det att tre andra dagar skulle få ta fyra mils löpning för att inte spräcka planen (om man nu som jag är lagd åt det skitnödiga hållet när det gäller planerade saker). Så visst är det en slags egotripp en sån här vecka. Och visst finns det annat man kanske borde ägna sig åt istället. Umgås med släkt och vänner, hjälpa till att släcka skogsbränder eller dricka rosé på nån kobbe i skärgården, vad vet jag. Men allt har sin tid antar jag. Även tjugomilaveckor.

Försök till planering och struktur.

 Dela på Facebook