London Marathon startade i världsrekordfart i både dam-och herrklassen. Mo Farah låg länge under Sondre Moens Europarekord, men Mo hade det kämpigt på slutet.
Mary Keitany och Tirunesh Dibaba satte upp hög fart från start och passerade tio kilometer på 31.46-31.47. Keitany drog ifrån Dibaba fram till halvmarapasseringen 1.07.16 mot 1.07.39. I det läget låg Vivian Cheruiyot på fjärdeplats, 1.40 minut bakom Keitany.
Vid 30 kilometer hade Cheruiyot börjat knapra in på Keitany, som såg alltmer plågad ut. Dibaba bröt loppet någonstans mellan 30 och 35 kilometer. Vid 35 kilometer var Cheruiyot bara tolv sekunder bakom Keitany och snart var hon ifatt och förbi.
Vivian Cheruiyot, Kenya, vann London Marathon med 2.18.31. Tvåa slutade Brigid Kosgei, Kenya, 2.20.13. Mary Keitany kämpade sig i mål på mycket trötta ben med 2.24.27 vilket räckte till en femteplats.
I herrloppet ställdes förstås stora förhoppningar till hemmafavoriten Mo Farah, som gjorde sitt framgångsrika löparlivs andra start på de 42 195 meterna.
Första delen av London Marathon är lättsprungen. Men en utgångsfart på 13.48 på de första fem kilometerna är riktigt hårt. Milen passerades på 28.19, med både Mo Farah och Kenenisa Bekele väl med i täten.
Halva distansen passerades på 1.01.00, fortfarande världsrekordfart. I tätgruppen fanns förutom Bekele och Farah också välkända namn som Eliud Kipchoge, Abel Kirui och Daniel Wanjiru.
Kipchoge syntes mer och mer i tät och hade också med sig Kitata, från Etiopien. Dessa två fick en lucka ned till Mo Farah som växte mer och mer.
Kipchoge lyckades hålla farten bäst och vann med tiden 2.04.27. Kitata tog hem andraplatsen med 2.05.00. Mo Farah låg länge under Sondre Moens Europarekord 2.05.48, men Mo tröttnade radikalt på slutet. På sista 2,1 kilometerna tappade han 30 sekunder på Kipchoge.
I mål blev det 2.06.32 och en tredjeplats. I och med 2.06.32 raderade Mo Farah ut Steve Jones brittiska rekord 2.07.13 från 1985 då han vann Chicago Marathon.
