Hur i helskotta tar jag mig ur det här?

1
89

Frågan jag plötsligt ställer mig själv är inte omotiverad, inte heller särskilt konstig. Bara väldigt dåligt tajmad.

 

Jag befinner mig vid Olympiastadion, ungefär vid 23-kilometerskylten, mitt under ett pågående Helsingborg Marathon. Längs hela banan tjoar publiken glatt och vinkar så fort de får syn på ledarcyklist och den följande ensamme löparen i rött linne. Den ensamme löparen är jag.

 

Hittills har loppet känns som rena Eriksgatan. Jag har känt mig urstark och oövervinnerlig. Hittills har jag inte ens reflekterat över kroppens signaler utan känt mig som en ytterligt välsmord segermaskin. De mentala övningarna har funkat. Nu vid Olympiastadion börjar magen grymta, vänster vadmuskel rycker oroande och plötsligt är oövervinnerligheten som bortblåst. Jag förvandlas till ett jagat villebråd.

 

Jag var storfavorit inför denna andra upplaga av Helsingborg marathon. I startlistan fanns många duktiga löpare, inte minst välmeriterade ultralöparen Daniel Nilsson som kom trea i fjol. Men ingen såg på pappret ut att utgöra något större hot. Jag hade till och med själv stuckit ut hakan och till tidningsreportern självsäkert meddelat att nu var det seger som gällde. Varför i h-e sa jag nått så dumt?

 

Höjer insatsen. Orre sticker före loppet ut hakan. "Målet är att ta hem det igen!".
Höjer insatsen. Orre sticker före loppet ut hakan. “Målet är att ta hem det igen!”.

 

Så där befinner jag mig. Högst självförvållat. Alldeles väldigt ensam mitt i Helsingborg, med väldigt dåligt tajmade frågor för mitt inre och med nästan två mil kvar att springa. Helst väldigt fort. Hur i helskotta ska jag ta mig ur detta? Vid gamla vakttornet Kärnan står min son och ler när jag far förbi. En blick räcker. Spring, pappa, bara spring!

 

Isak 4 år älskar att springa. Visst gillar han att vinna. Helt klart. Absolut. Man kan nog också säga att han hatar att förlora. Men han ÄLSKAR att springa. Och han har fått det från mig.

Isak Wallander 2013
Lyckliga löpare! Far och son på upphoppet av Wallanderloppet 2013.

 

Så jag springer. Några stunder lider jag och några ögonblick njuter jag. Men hela tiden springer jag. En timme senare sitter jag på en stenmur på Gröningen med en overkligt stor öl i famnen. Allt annat känns också ganska overkligt. Det beror på att endorfinet rusar i kroppen, på att jag inte längre känner mina ben, har minst en mikrofon i ansiktet och kameror blixtrar likt stroboskop. En del vill ta selfies och facebookkontot svämmar över av gratulationer. Overkligt är ordet. Jag förbrukar ytterligare några av mina femton minuter av kändisskap.

Fotograf: Simon Wikstrand.
Fotograf: Simon Wikstrand.

 

TACK till pacemaker Benjamin för eminent farthållning, till mina drillade vätskelangare för perfekt klaffande näringstillförsel, till Löplabbet i Lund för vinnarskor, till hela Helsingborg för alla hejarop, till Simon och Andreas för er storslagna skapelse Helsingborg marathon och allra mest till Isak, för allt.

 

Så, vad känner då segraren nu efteråt? Väl tillbaka i vilopuls. Lycka? Nä. Snarare lätt melankoli. Vad händer nu? Boye skrev: nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

 

SUB-2.30!

Nästa mål är nu satt. SUB-2.30 i New York. Och det är bara 6 veckor kvar. En svår och utmanande väg! Det kan gå!

 

Här på springlfa.se kommer jag berätta hur träningen fortskrider. Kom igen! Nu springer vi!

henrikorrehbgm2015

 

 

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här