Intervju med Victor Dahlgren efter 2:35:48 på Rotterdam marathon

0
411

Hej Victor!
Nyss hemkommen från Rotterdam där du igår sprang maran, känns benen en dröm idag eller?
Haha, oavsett loppets utgång så brukar det vara lika stramt dagen efter. Det var till exempel varken bättre eller sämre efter 2.53 hos er i juni förra sommaren (Bålsta VIP Marathon), och då var det knappast löpning jag sysslade med sista 18km…
Det är okej nu, men två dagar efter kan det som bekant vara som värst, så försöker att inte vara för kaxig ännu. :) Siktar på en rejäl promenad ikväll för lite genomblödning.
Innan vi går in på en racerapport, hur har träningen/uppbyggnaden inför loppet gått?
Drog igång den strukturerade träningen i mitten av december, och de 4 månader som passerat sedan dess har oavsett hur man ser på det flutit extremt bra. Har noll dagar konvalescens för känning eller sjukdom (inklusive positivt testsvar från omikron-vågen) – sådant gör att folk plockar fram hashtags som #kontinuitetensmoder åt en. Vi hade 10 veckors förberedande träning (tänk: inriktning 10k/halvmara) och 7 veckors specifik träning inför Rotterdam. Viktningen mot 10k/HM var för att vi kände oss förvissade att min kapacitet på HM inte var tillräcklig för att försöka springa på 2.32 på marathon.
Men inte under någon av dessa veckor (volym stadigt 13-14 mil/v och med någon enstaka på 15) har det funnits anledning att tvivla på att jag inte skulle vara bättre än föregående uppbyggnad, vilken resulterade i <2.37 i Sthlm i oktober. Jag har satt alla pass utifrån farten vi trimmat in och ibland har det till och med gått lite snabbare än plan. Alltså var jag inte direkt osäker på formen igår, snarare tvärtom. Kanske slog det bakut.

Så då får du gärna berätta om loppet.
Vi var fem stycken från teamet (TeamMundt) + Christian på plats i Holland. Det har varit skitväder där under veckan, men prognosen för loppdagen sade drömförutsättningar med 8-10 grader och vindstilla. Och mycket riktigt; när Lee Towers gåshudsframkallande ”With hope in your heart And you’ll never walk alone…” ebbat ut så stod vi på startlinjen med precis så bra yttre förutsättningar vi någonsin kunnat önska.
 
Eftersom man inte bara är #kontinuitetensmoder utan även #jämnnhetensmoder så är det aldrig någon risk att det går för fort (eller för slött) i början. Nu var det 3.36/k (18:00 per femma) för 2.32 som sluttid som gällde, och tre lapade jag manuellt på 17:59.6, 17:56.7 och 17:58.6. Vi var en klunga på säkert säkert tjugo pers upp till 15k, inkl. några elittjejer med manliga pacers. Men strax därefter började klungan luckras upp, två av tjejerna ökade marginellt och av de herrar som var kvar runt mig var överraskande nog ingen intresserad att hålla strikt pace.
Jobbade på upp till 25k och var nästan på schemat där, men nog började det kännas tufft redan där. Efter 27km, då vi tagit Erasmus-bron norrut, var energin borta och sedan var väggen ganska snart ett faktum.
För mig är det alltid benen som strejkar på marathon om det är tungt, jag mår inte illa eller blir tung i skallen eller så, utan det är muskelkramper samt att det kostar för mycket energi vid en given fart som begränsar. Hade tidstappet blivit ungefär det halva (inte nästan 4min mellan 28-42k) hade jag nog kunnat känna mig nöjd med loppet. Nu är jag faktiskt mest irriterad över att inte jag inte hade mer att åka med när dagen var kommen.

Tiden är ändå något många drömmer om men allt är som vanligt relativt, vad siktar du härnäst, eller har du inte orkat tänkt tanken än?
Jo, en del löparvänner som är jämna med mig på till exempel 10km har <2.40 som lite av ett target på marathon. Det grejar de, om de tränar för distansen. Själv var länge <2.39 och SM-kval ett stort mål, men man flyttar fram positionerna och blir girig med åren.
Men sett till motivation så ger sporten och folket man lär känna från den så mycket till mig att det aldrig är några problem att ladda om och vara sugen på nästa träningsperiod och kommande tävlingar.
 
Nästa all-in-försök på maran blir Valencia i december. Om inte återhämtningen går klappkasst gör jag dock dig sällskap i Stockholm i juni. Det loppet, anser jag, är det viktigaste vägloppet som finns för svensk löpning, och det ska mycket till att avstå det om man en gång blivit kär i arrangemanget och banan.

Önskar dig lycka till med det loppet och på återhörande.
Stort tack för ert angagemang i Bålsta och detsamma!
Shoutout till Filip Hallin, Tjalve IF Norrköping, för bilderna och för att han åkte med och supportade i Rotterdam!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här