Kärlek, kärlek, kärlek…

Aktuellt  

Dagens tionde artikel om kärlek till löpning kommer från Oliver Wykman som inom en snar framtid kommer börja blogga på Spring. Oliver tvingas tyvärr vara ifrån sin älskade…

I skrivande stund befinner jag mig ungefär 12 timmars flygresa hemifrån, i Thailand. Det är sällan under 30 grader någon gång på dygnet. Det närmsta snöslask jag kommer är den smälta isen i frigolitlådorna som kyler vatten, läsk och öl vid de små strandserveringarna. Jag känner till omgivningarna och de vägar som är mest löpvänliga, bara 20 minuter bort med moped finns en träningsgrupp ledd av forna triathlonproffset och tyska legendaren Jürgen Zack. Gruppen innehåller förutom den thailändska rekordhållaren på IronMan-distans, två damer rankade top-10 på världsrankingen för långdistanstriathlon, en handfull likt undertecknad satsande elit(?)motionärer inom både löpning och cykel, för narvande också de legendariska bröderna Brownlee som bland annat lyckades ta dubbla OS-medaljer vid hemma-OS i London 2012. Dessa hade jag kunnat köra 200ingar i backe med i tisdag. Men, notera ”hade* kunnat”.

BG hade en tanke om att detta blogginlägg skulle handla om min kärlek till löpningen och hur jag under 2,5 vecka kunde leva det utopiska liv som alla dedikerade löpare någon gång velat leva, åtminstone för ett tag. Att kunna vakna vid 7-8-tiden efter 8-9 timmars sömn, ge sig ut på en morgonjogg i bara splitshorts och solglasögon. Komma tillbaka och istället för att stressa till jobbet, kunna sätta sig och avnjuta kaffe och frukost i lugn och ro. Kunna slappa vid stranden, poolen eller för den delen ägna sig åt en aktivitet som ger energi trots att den kan vara något ansträngande. Framåt eftermiddagen när den värsta hettan lagt sig- då snörar man på sig skorna igen för pass två. ”Fasen det känns som evigheter sedan jag tränade sist” eller ”Herregud, vad fräsch jag känner mig trots de tuffa intervallerna igår”, är känslor och tankar som lätt slår en under läger/resor som dessa. Naturligtvis har man sämre dagar där känslan kanske inte alls liknar de jag nyss beskrev, men oddsen att dessa ska inträffa är åtminstone betydligt lägre under dessa förutsättningar.

Jag vill också påstå att det är vid dessa tillfällen eller perioder som kärleken till löpningen, eller vilken konditionsidrott man nu må vara dedikerad till, känns som starkast. När man får chansen, eller ger sig chansen, att kunna vara sitt bästa idrottsliga jag. Då är det roligt, då är det kärlek på riktigt. Jag ska vara ärligt att jag ser inte alltid, rätt sällan faktiskt, kärleken i en januari-morgonjogg kl.05.45. Snöfallet håller precis på att övergå till regn som faller på kalla vägar som bli hala och man tar sig krampaktigt fram längs gatlyktsken och kämpande tidningsbud. Det är mörkt, jäkligt mörkt. Det är långt till vår, kvittrande fåglar och ljus. Men visst, någonstans finns den där, kärleken eller kanske ångesten som det ofta kan vara som driver en ut i dessa pass. Det är inte kärleken till själva morgonjoggen i januarimörkret utan ångesten över att inte genoföra det planerade passet som förhoppnings ska ta dig till det där målet i maj, ett nytt personbästa, där väntar kärleken. Kärleken till löpningen ser antagligen väldigt olika ut för lika individer. För mig kan kärleken många gånger göra sig som mest påtaglig efter en prestation, då känner jag tillfredställelse och blir påmind om varför jag älskar detta och varför jag älskar att träna för dessa stunder. Eftersom dessa stunder är värda ALLT.

Men just nu har jag inte möjlighet att utföra det jag älskar. En skada i baksida/ hamstring stoppar mig från att springa drägligt sedan en dryg månad tillbaka. Ska inte fördjupa mig i själva skadan, det intresserar säkerligen få som orkar läsa detta, men ni som läser och har haft en skada känner säkert igen er mer eller mindre i mina känslor. Jag vet nämligen att denna skada, som är den första som är så här pass långdragen i min drygt fyraåriga löparkarriär, är typ det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag vet samtidigt att den kommer bli bra, att det är en världslig sak och att den drabbar inte bara mig utan flera i min omgivning. Men trots att jag vet att den kommer bli bra så anser jag att jag skulle blivit bra igår. Och ja det är en världslig sak men för mig att det kanske det viktisgaste i världen just nu. Allt detta yttrar sig dessutom i att jag är lättirriterad och gnällig vilket går ut över mina nära och kära. Men det är ju mest synd om mig. Nåja min slutsats av allt detta elände är trots allt att det är en slags kärleksförklaring till löpningen. Den berör mig så pass att jag verkligen mår dåligt när jag tvingas bort från den under en längre tid.

Menmen, jag kommer tillbaka till min käraste och en sak lovar jag er- jag ska f*n njuta av nästa mörka morgonjogg i snöblandat regn, bara den är fysiskt smärtfri. Tack för ni orkade läsa, var rädda om er och se till att fortsätta spring!

Läs dagens nio tidigare inlägg om kärlek till löpningen här: https://springlfa.se/kategori/bloggar/

 Dela på Facebook