Lång tävlings sammanfattning efter London.

Yoie  

Återberättar loppet i London

Säsongen skulle dra igång och jag kom till London sent på fredag kväll 23april vilket innebar att jag inte skulle hinna reka banan inför morgondagen. Det är en viktig del att göra för att vinna tid och kunna planera vägval.

Skillnaden från förra året var att jag känner mig mer som hemma här nu, jag vet vad hinderbana är för något, Jag har testat alla hinder, jag har tränat på hinder och jag har fått vänner som tillhör sporten. Därför var jag inte lika spänd och nervös att behöva bevisa något. I år är jag champ och jag vet vad som krävs av mig och vad jag har inom mig så de flesta tvivel är påvägen att suddas ut trotts att jag identitet bara kört 5st hinderbanalopp.

Tidigt på morgonen åker jag med filmteamet till tävlingsområdet Pippingford park för att hinna reka några hinder innan starten.
Det har regnat hela natten så naturområdet är blött och efter några vändor på gräsåkern och ut i skogen har jag lera överallt och strumporna är dyngsura. Det blåser lite och är kallt ”London väder” med små glimtar av solen som värmer.

Under rek så kör jag flying Monkey 2vändor och långa avståndet på ringarna, jag hinner inte springa upp till mitt svåraste hinder sternum check som ligger nästan längst upp i en lång backe.

Kollar runt efter ett par handskar som lovades till mig i strl XS men som inte fanns så jag är tvungen att köra med mina jätte trasiga träningshandskar som jag tränat med i 4månader och som är jätte stora.
Allt känns bra annars, jag är pigg, inte så nervös, mest glad att få tävla vilket är skönt eftersom tidigare säsong var nästan bara nervositet och tvivel inför varje hinder.                                                                      Att ha vänner på området gör också allt så mycket roligare, kramar, leende och gött snack innan loppet gör att jag trivs här.

.image

I år kommer vi starta 30min efter elit killarna o h mellan dem så kommer qualife män starta i 5min intervaller fram till 10min innan elit kvinnorna startar. Det betyder att vi kommer få en mycket mer lerig bana samt att jag kommer behöva trängas med långsamma killar under loppet. Inget jag tänkte på just där men som kanske skulle vara en av orsakerna till en katastrof och fel beslut jag tog en bit in på loppet (läs nedanför)

Loppet
Kliver in i startfållan. Amerikanska ord pumpas ur speakern och dom presenterar mig som the champ och inte som the dark horse som förra året.. Sweet!

Startskottet går och alla rusar som dårar och första hindret är redan 20m in på loppet, en hög nätvägg. Siri kommer över före mig och jag får bromsa mig lite för att inte sparka henne i huvet när jag ska göra en kullerbytta ner över nätet.
Jag är 3a ner och märker att tjejerna vill springa fort idag.
2a hindret kommer 200m senare jag har sprungit ikapp alla och kommer fram till swing walk som 1a tjej. Känner mig avslappnad. Direkt efterswingwalk ett kryperhinder på 20-30m.
Siri har tagit fastline och slipper kryp momentet och har ett stort försprång, men det försprånget betar jag ner direkt och med mig har jag två löpare Freja (bästa hinderbana löpare i England) och Henrietta Albon (frun till världsmästaren och sky/ocr löpare från Norge).

Jag stressar inte, flyter i steget, ner till ett kärr och undrar lite över hur fort alla tjejer springer och tänker att antingen har dom förbättrat sin kondition med 200% eller så kommer dom vägga efter 2km.

Snart dyker en hög vägg upp och jag kastar mig över.

Jag kommer först ner till vattenhålet som är midjehöjd djupt, sen kommer en lerig backe med rep där jag och Henriett krockar ihop och jag blockerar hennes banan då hon kommer mellan mig och ett träd i backen, vi garvar lite och kommer upp båda två bakom Siri.

1km: Jag är först över trestegs hoppen och dom känns mycket lättare i år då jag vet avstånden och tränat på längr avstånd hemma.

Fram till bära-tunga-säckar (vi har samma vikt som herrarna alltid) jag springer nästan förbi momentet och min förmåga att uppfatta engelska blir sämst i språngetsteget så Henrietta hinner komma jämsides. Tänker att nu måste det suga i benen för dom och då hör jag tunga flås bakom mig, ja visste att dom inte var så här snabba tänker jag och kutar vidare med pigga ben.
Dock så har jag ändå en stress över att jag fortfarande inte hängt av dom efter snart 2km och när vi kommer fram till traversväggen som egentligen är jätte lätt så är mina handskar dyngsura och halva delen har låtsnat så jag river sönder dem när jag är på sista delen och skriker FAN! Och får kuta en sjukt lång straffrunda.

Nu är tankarna på att springa lugnt snart är du ikapp dem. Kommer fram till det höga bordet där en qualify kille inte kommer upp så jag tränger mig fram och kastar mig över medan en funktionär säger, kolla på henne så där ska det se ut.

Efter bara några 100m är jag förbi Siri och Henrietta och kommer först in på området till dragonsback. Nu är det massa killar ivägen och jag armbågar mig om dom som tvekar på hindret. Detta hinder är inget jag tvekar på men det gäller att ta i så man inte halkar och slår i huvudet eller bröstet.

2km: Eftersom handskarna suger så kör jag direkt efter dragonsback regular track på Monkey bar och alltså skippar flying Monkey. Det går fort jag svingar mig var tredje grepp fram. Direkt efter den så är det ett långt kryp hinder innan jag far ut i skogen igen och över en skön vägg. Qualify Killar överallt på den smala stigen men alla väjar för mig när jag visslar på dom vilket uppskattas.

En lång löpning ner till vattnet där toughest byggt en gigantisk ramp ut i vattnet. Tyvärr så fick den inte användas vilket är tråkigt för loppet som helhet och jag vet hur mycket dom har jobbat för att banan ska vara den grymma standard som bara toughest ocr är.
Men tur för mig för jag är ingen simmare.

3km: Jag får istället springa lite mer. Vilket inte gör mig något. Nu börjar också den sjuka backen. Här kan jag plocka tid och energi på mina motståndare som jag inte sätt skymten av. Nä jag ser sternum check hindret kollar jag sedan var straffrundan är eftersom jag förväntar mig att inte komma över det stora hindret. Men jag klarar det med råstyrka och jag blir glad eftersom det bevisar att jag blivit imagestarkare och fått in bättra kroppskordination. Nu fick jag energi och jag springer upp till toppen där jag andas ut och skakar av armarna för nästa hinder är att dra 30/40kg i ett långt rep. Detta är tungt för mig och killarna gör hindret mycket snabbare men jag krigar ner vikterna och får heja rop från qualify killarna som känner igen Rastarunner, sånt gör mig glad :)

 

Nu är det downhill och jag tittar efter 2a dam men ser ingen trotts öppen yta med lång sikt bort.

Över en hög vägg och över/under hinder.

4km: halvvägs. Kommer fram till att bära däck i en loop när jag kommer tillbaka från loopen ser jag fortfarande ingen tjej i närheten och jag springer vidare utan att hetsa. Jag kan verkligen bara flyta med och spara energi upp för backarna och ner i kärr och annat jobbigt och fokusera på nästa hinder.

5,5km: det har varit mycket löpning nu och snart kommer jag in på området där det svåraste och mest tekniska hindret ligger platinum riggen. Jag gör den lugnt och den även här känner jag ett helt annat lugn och säkerhet. Direkt efter detta är det över och under hinder. Jag råkar krypa under första vilket var fel så jag kröp tillbaka för att rött ska va rätt och jag vägrar göra fel. Nu är det massa killar på fältet, det har blivit mer och mer killar att sicksackar sig förbi och jag vill fort kommer över hindret och lutarmig över men istället för att som vanligt rulla över på sidan och landa på fötterna så väljer jag att häva mig över från rak midja för att inte ta upp plats från andra löpare och måste då landa handstående. När jag tävlar tvekar jag aldrig. Kroppen ska klara sånt och jag måste framåt bara. Så när jag tvingar min kropp ner med utsträckta armar för att ta emot fallet så har jag felbedömt avståndet ner och jag ser och hör hur min arm går av på mitten och fastnar som ett Z och hela armbågen är ur led minst sagt. Jag får PANIK!

Smärtan var inga problem det enda jag tänkte var NEJ JAG SKA JU VINNA!! JAG SKA JU BLI ÄNNU STARKARE!! JAG MÅSTE HA PENGAR!! JAG KOMMER BLI EN KRYMPLING, VILKEN IDROTT SKA JAG TÄVLA I NU. Jag hade panik och skrek att nån skulle hjälpa mig, folk rygga tillbaka när dom såg armen men hjälp kom och jag kunde efter några minuter ta mig bort från banan. I samma veva hör jag när andra damen kom… Drygt 3minuter efter händelsen…

image

Fortsätt följ min vasskantade resa mot VM i ocr i oktober 2016 mot alla odds! @rastarunner90 att komma tillbaka till tävlingsarenan där jag hör hemma igen och vinna är det enda jag ska göra.

Länge leve viljan!

 

 Dela på Facebook