I lördags vann jag Tough Viking i Slottskogen
Mina järnvärden har varit dåliga sedan början av månaden och kroppen har inte återhämtat sig än.Muskelstelhet, yrsel, trötthet, motivationen är låg.
Men… motivationen till att få köra ett OCR lopp var on top =) och jag hade bestämt mej för att starta. Whatever järnbristen får inte hindra mig. vila kan ja göra efteråt.
Dessutom skulle mina två tränings-homies köra sina första OCR lopp, det skulle bli en niiiice dag i GBG med race hela dagen. Jag startade kl 10:00, Linn kl 12.00 o Stenis kl 15.00
Så jag kunde springa med o heja på båda efter mitt race.
Aiit, ja fick sån sjuk jävla mensvärk samma dag som racet. Låg o kved med värmekudde på magen och tryckte i mig smärtstillande. Benen kliade, ömmade, känns spända och överansträngda, lederna desamma, knakade i hela kroppen. Min kropp har varit whääk de senaste månaderna. Hinner aldrig träna på mina brister eller återhämta mig o kroppen bryts ner mer än vad den byggs upp.
När man vill va grym o vinna får man liksom hoppas på att kroppen håller trots oklar återhämtning. Jag belastar min kropp sjukt hårt och har inte den förmånen att jag kan sluta eller jobba mindre. Jag älskar dessutom mitt jobb så man får ta det för va de blir, o när kroppen väl får va den behöver så är livet det bästa jag kunnat tänka mig.
Men tävla vill ja, mer än något annat,! gärna varje helg. Så jag ställde min gamla WV vid slottskogen och tuggade igång den sletna kroppen som varken kändes bättre eller sämre efter en lång uppvärmning på 8km i mys pys fart o så en massa rörelser som mjukar upp lederna.
Loppet går och jag tar kommandot. Benen skriker av syrebrist men jag skiter i det och pressar mig förbi killarna när backarna kommer. Det gör ont så in i helvete, nära till kramp, allt är stelt…, höft, vad, lår. Det slår hårt mot marken inte svävande som det brukar… trots det ligger jag först och i topp klungan av herrarna. what the fuuuukk
Det är kul att springa med killar för då får jag någon att spring om och ta rygg på. Det är kul, jag älskar det här trots smärtan känner jag mig lugn.
Jag är inte rädd för att misslyckas det här året. jag är här för att lära mig mer om OCR och jag älskar när hindret dyker upp.
Jag leder länge, hela tiden, jag drar ifrån mer och klarar alla hinder. Lite problem med ringarna som jag först inte når till utan får ta dubbelgrepp och börja åla, jucka, kippa så ringen kommer i pendling och jag kan nå till nästa. Det tog en jävla tid och killarna jag sprang med når bättre och gör hindret på nolltid. Men jag tänker bara framåt och vidare.
Banan är grisigt tuff, upp och ner konstant, hårda backar som går fort och slår sönder låren. Älskar den här terrängen. Jag kan bara älga på.
Det är bra tjejer på banan, tjejer som tränat OCR 100% och som springer hårt. Det är kul att fler tjejer tränar hårt och vill mer jag respekterar deras dedikation till sporten.
500m innan mål är det simma i iskall ler-Å. Därefter kommer rampen. Jag är trött som fan. loj… benen är slut. Jag provar rampen 5 gången, 2 gången får jag tag i räcket men hinner inte riktigt greppa runt. Jag böjer ner huvudet och tar straffrundan…
Det är svårt för mig att veta hur snabb jag är just nu. Mina ben känns sämre än någonsin men jag vet att tjejerna jag möter är snabba. Tror att någonstans finns känslan och jag hoppas den kommer så småningom för jag saknar att flyga fram och bara känna styrka.
Att vinna eller inte känns mindre viktigt i år. Jag vill bara köra igen, Tävla, kriga, grisa, visa att det omöjliga går, bevisa för mig själv att jag aldrig ger upp.
Nästa tävling är 7 maj i stockholm stadion/ ser fram emot det enormt. Stockholm kom ut o hejja! =)
Resten av dagen sprang, skrek och gratta ja mina homies som va queens på banan. Så kul att se! Vilka kämpar och deras glädje blir min glädje!
tack Toughviking för ett epic event med eld, vatten, backar, is, lera, hinder! <3
