
Ja, hur gjorde jag? Stockholms halvmara på 1.58.40, vilket är personbästa med fyra minuter från förra året. Och två veckor efter det – i lördags – Lidingöloppet 30 km för första gången på 2.58.09.
- Tröskelpass?
- Intervaller?
- Tufft träningsprogram?
Nej. Nej. Nej. Jag är nog den bekväma löparen personifierad. Det ska ju vara kul! Inte må-illa-hemskt. Tycker jag. Och smärta som en del av löpningen? (Verkar ”höra till” för många.) Aldrig! Jag har haft ont i knäna på grund av överansträngning i dressyrridning och löpning sedan 13 års ålder.
Först sedan knappt två år tillbaka kan jag springa längre än 5 km utan ont i knäna. Och hur jag kan det? För att jag ”en gång för alla” tog tag i det. Anlitade en personlig tränare och en löpteknikspecialist. (Ferdi Ilkson, SATS och Fredrik Zillén, Spring Snabbare) och kollade. Kan jag springa utan värk med rätt teknik eller är jag utdömd som löpare. Svaret är att det förra stämmer. Jag kan! Skulle jag då med den vetskapen liksom ”frivilligt” springa och ha ont? Aldrig, som sagt. Och till alla motionärer som gör det beklagar jag det. Är man sponsrad eller elit är det något annat. Men för oss ”vanliga”- varför stressa och pressa kroppen? Kanske behöver man vara med om det jag var med om för att värdesätta rörelsen i sig; inte jakten på tiderna. Jag vet inte, jag bara konstaterar att jag springer på glädje – inte på tid – men att jag ändå lyckas förbättra mig i just tid. Att det liksom verkar komma på köpet.
Som Stockholms halvmara. Jag springer i princip inte på asfalt. Jag minns alltför väl alla kvällar och nätter med ont i knäna. Alla gymnastiklektioner som jag inte kunde vara med på. Alla tårar. Känslan av att vara ”hon med knäna som inte kan annat än gå.” Asfalt är hårt. Asfalt är väl inte det bästa för knäna. Men av lite olika skäl var jag anmäld i år igen till loppet. Med inställningen att jag springer för att det ska vara kul. Och, inte minst för att i den situation som jag fortfarande är i just nu under 2017, springa bort värken i min inflammation i händerna. Med andra ord inte för att slå min tid från förra året och ”komma under två timmar”. Men så blev det ändå så. Jag kom under de där magiska två timmarna. Och det blev jättestarkt i målgången. För att knäna höll, för att jag hade så roligt under loppet, för att jag kan springa asfalt – och göra det snabbare än vad jag trodde. Så med mamma och pappa bredvid mig kom tårarna. Glädjetårar och en sådan stolthet över att jag inte ger upp. Det går att springa och må bra! Dessutom i mitt älskade Stockholm.

Och uppladdningen för halvmaran?
Att inte springa alls under veckan innan, eftersom benen ville vila, eftersom att jag söndagen före hade genomfört loppet Run of Mine. 10 km med denna banprofil. Ner i en gruva. Närmare bestämt ner i den aktiva Zinkgruvan, som finns under orten Zinkgruvan i Närke – där familjens kära landställe sedan många år finns.
Vi sprang i hjälm.

Vi sprang 2 km ovan jord – och sedan 3 km NER för att sedan vända och göra 3 km UPP – för att avsluta med 2 km ovan jord igen. Och så var det klart! Herregud. Jag trodde det skulle ta 1.15, men även här förvånade jag mig själv. 59.06. Vilken upplevelse. Vilket lopp. Unikt på många sätt. Och vi är många som hoppas att loppet inte var just en unik engångsföreteelse.

Uppladdningen för Lidingöloppet då?
Vilade benen helt från löpning veckan efter halvmaran, gick bara hundpromenader. Gjorde ett långsamt mil-pass i solen en vecka innan och måndagen före ett av mina s k ”lång-må-bra-pass”. På mjuka grusvägar och i ett kuperat terrängspår i mitt kära Zinkgruvan. ”Hur länge är du ute?” ”Jag vet inte, det beror på hur det känns.” Det blev 30 km på 3 timmar och 24 minuter. Hade kunnat springa längre, men jag blev hungrig och visste också att pappa börjat ordna med veden i bastun till en viss tid. Sedan blev det lite hundpromenader efter det och vips var det startdag för Lidingö. Som jag hört om det! Det mest uppsnackade lopp jag varit med om. Backarna! Tuffare än ett maraton! Drömgräns att komma under 3 timmar – kommer du fixa det? Jag tänkte att det kanske var för tufft. Att Ultravasan45 i Dalarna eller Tiveden Trail 22 km, som jag gjort under sommaren, kanske inte var att jämföra trots allt?

Fråga före loppet om hur jag tänkte kring det. ”Jag ska springa på glädje – att det inte får göra ont någonstans – som vanligt.” Och det gjorde jag! Och jag hade så kul.
Tack alla fina nära och kära som peppade, tack alla härliga funktionärer, tack alla som gjorde High Five, tack alla som såg mitt namn på nummerlappen och skrek ”Heja Marie!” och tack alla medtävlare som hjälpte mig att komma förbi på vänstersidan när mitt egna ”Höger, tack!” inte räckte.
Det är nämligen något med vissa män – de har svårt, mycket svårt, att inse att en tjej (eller vad det nu handlar om) springer snabbare än dem och behöver utrymme för att komma förbi. De männen får inget tack.
Jag kände såklart att jag sprang på bra – jag har ju min Garmin – men jag har ju sådan respekt för min egen regel ”att det ska kännas bra varje steg” att jag aldrig tar ut en målgång i förskott. Men vid 29-skylten, när vi alltså hade en kilometer kvar, och benen pinnade på och jag var fortsatt pigg. Då fattade jag att jag också skulle klara den där drömgränsen på tre timmar – jag skulle komma under den! Spurtglädje in i mål och gladhopp efter.


Smärtfri och glad. Medalj. Runners high och allt det där positiva ni vet! Hurra hurra hurra hurra!
Ja, nu stänger jag lopp-säsongen 2017. Som jag kämpat med min sjukskrivning, min värk i inflammerade händer och handleder. Hur löpningen varit min smärtlindring, mentala oas och ett led i att bli helt fri från inflammationen. (Ja! Jag är snart tillbaka på banan igen. Sjukskrivningen går mot sitt slut.)
Tack Stockholm Marathon, Tiveden Trail 22 km, Arthur and Friends Charity Run, Ultravasan45, Run of Mine, Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet.
Och tack till min vardagslöpning som jag inte kan leva utan. Min löparglädje. Som är svaret på frågan i rubriken. Hur gjorde jag sub 2 och sub 3? Genom mina vardagliga, glada pass gjorde jag det!
Tack för att du läst!
Vi hörs snart igen – i löparvardagen.
Och så hoppas jag att du, precis som jag, värdesätter passen i sig och lite skiter i tiderna.
//Marie