Livet som långdistanslöpare går framåt och jag känner att kroppen mer och mer accepterar min nya träningskostym. Vaderna är de som har surat mest, men även de känns mer positivt inställda till det hela. Jag har också märkt att livet som långdistansare kan vara ganska ensamt emellanåt. Jag tycker visserligen om att träna ensam, men ibland kan det bli rätt tråkigt att bara tugga kilometer efter kilometer. Därför har jag den senaste tiden börjat underhålla mig med att leta efter andra löpare att jaga.
Jag har ju turen som bor i närheten av Långängen och Lidingöloppsspåren där det är många löpare i rörelse. Där springer jag omkring och letar efter andra löpare. Bara själva letandet gör att tiden går lite fortare, och helt plötsligt har man sprungit ett antal kilometer. När jag tillslut hittar en löpare skruvar jag upp farten. Själv jakten kan se olika ut. Ibland skymtar jag en rygg längre bort som långsamt kommer närmare. Då ökar jag farten och försöker komma ikapp och förbi så snabbt som möjligt. Sedan slår jag av på farten igen. Ibland blir jag omsprungen av löpare och då släpper jag iväg hen med ett par meter och sedan försöker jag hålla samma fart så länge jag orkar. Jag triggas av att försöka jaga ikapp eller följa så länge det går. Det kanske inte blir mindre ensamt att hålla på och jaga en massa andra löpare, men det blir roligare i alla fall. Man skulle kunna säga att det är en variant fartlek och lite motivationspsykologi.
Däremot undviker jag att stanna och vända när jag möter löpare. Jag hade blivit superskraj om jag mött någon som helt plötsligt stannar och börjar kuta efter mig i hög fart! Speciellt i ett mörkt och höstbefläckat spår.
