Löpning i Corona-tider

Helena Wallin  

Det har blivit ett långt uppehåll sedan mitt förra inlägg. Då var jag i full gång med alternativträning efter graviditeten. Nu springer jag igen, eller rättare sagt sprang, och tänkte berätta mer om hur jag upplever tillbakagång till löpning efter graviditet i ett senare inlägg. Lyckades tyvärr stuka foten ordentligt förra söndagen så nu är det cykel, crosstrainer och styrka som gäller igen. Lite surt eftersom jag precis kommit igång och börjat köra lite intervaller. Stukningen skedde på mitt otursspår i Gömmarskogen söder om Stockholm. Jag har nu lovat mig att aldrig mer springa det spåret. Jag skadar mig mer eller mindre varje gång jag springer där och har även lyckats bryta stortån en gång. Det är rötter och stenar överallt och man måste vara ständigt uppmärksam. Jag var mitt ute i skogen när olyckan var framme och det tog två timmar att halta hem. Då var händerna så kalla att jag inte ens kunde knyta upp skorna…

Jag vill ju såklart springa. Men jag har ingen stress att komma tillbaka, speciellt inte nu när alla lopp blir inställda p g a ett visst virus. Känns tveksamt om det över huvud taget kommer blir några lopp i år? Jag såg fram emot att åka till Davos och springa korta sträckan på Swiss Alpine, men nu är alla planer nedlagda. Jag hoppas man åtminstone ska kunna resa till svenska fjällen i sommar och vandra och springa. Funderingar kring coronaviruset upptar mycket av min tid just nu. Jag är ju föräldraledig och läser det mesta jag kan komma över och är med i både svenska och internationella facebook-grupper för läkare som diskuterar virusets framfart och hur det bäst ska behandlas. Jag har säkerligen konsumerat mer information om COVID19 än vad som är hälsosamt. En fundering jag har är hur man ska bete sig som löpare (även rehabande löpare) i dessa tider. Sveriges strategi går ju ut mycket på eget ansvar; att man ska undvika folksamlingar, resande och onödiga kontakter i allmänhet. Det här gör också att människor tolkar riktlinjerna lite olika, även om det kommit tydligare riktlinjer idag. Handla mat måste man göra, arbeta måste man också göra. Men hur mycket ska man dra ner på sina sociala kontakter? Att springa ute är hälsosamt och ofta går det bra att hålla 1-2 meters avstånd till människor, även om det kan vara klurigt på smala vägar. Att springa i stora grupper är inte nödvändigt och de flesta större löpargrupper har uppehåll eller springer istället i mindre grupper. Alla undviker dock inte kroppskontakt har jag märkt på flertal bilder i social media, vilket för mig är lite underligt. Jag förstår att löpare är frustrerade av att alla lopp är inställda, men det finns ju en bra anledning till det: Vi ska försöka stoppa viruset från att spridas. Det går att springa virtuella lopp eller samla ihop några jämnsnabba kompisar och springa ett testlopp. Det har faktiskt kommit många jättebra initiativ till virtuella lopp! Ställer mig mycket tveksam till mindre lopp som fortfarande arrangeras, men tycker det är OK om man verkligen vidtar adekvata åtgärder så att fysisk distansiering är möjlig. Nu har visserligen myndigheter uppmanat idrottsföreningar att skjuta på alla arrangemang. Här kommer också mina tankar om löpares egoism in – är det så viktigt att få springa (inklusive lopp) att vi struntar i de uppmaningar vi fått från myndigheter om folksamlingar och fysisk distans? I en lokal facebook-grupp klagar promenerande människor på löpare som flåsar och springer för nära, medan andra tycker att de som är riskgrupper ska promenera någon annanstans (!). Det skulle kanske kunnat vara jag som flåsade, men jag hoppas inte. Jag läser i ett forum på amerikanska letsrun.com om en löpare som stör sig på alla ”hobby-joggare” som är ute nu. Han föreslår att bara de som springer maraton under 2.45 ska få vara ute och springa i parkerna, annars blir det för mycket folk. Det är givetvis ett absurt förslag.

Ovanligt mycket tid har spenderats i skogen den senaste tiden.

Vi har alla ett ansvar, även om vi är friska. Men inte heller jag är fri från skuld. Jag har varit i simhallen och vattenlöpt med min stukade fot. Min dotter är på förskolan de flesta dagar om hon är frisk. Jag har visserligen gått till simhallen när det varit lite folk men det ger mig dåligt samvete. Gymmet är klurigt. Det har jag undvikit, inte av egen oro för att bli smittad, utan för att jag inte vill bidra mer än nödvändigt med smittspridningen. Det är klart att vi inte kan sluta leva, vi är ju inte i karantän än i alla fall, men vi kan göra så gott vi kan.  Är vi löpare mer egoistiska än andra i detta sammanhang? Nej, efter att sett folk på TV som springer på krogen för att de vill ”unna sig” och fjäll- och Gotlandsresenärer som vägrar ställa in sina resor så tror jag inte det. Vi vill bara utöva vår sport!

Det här med egoism är något jag funderat på många gånger. Löpning är en högst individuell sport och jag tror att ett uns av egoism snarast är positivt och nödvändigt för att vara motiverad att träna hårt. Ingen annan utom jag själv har ju så mycket att vinna på min löpning (om jag inte är proffs). Träna måste jag göra, löpning är medicin för mig och för många andra! Men jag måste inte träna så mycket som jag gör. Visserligen mår jag bättre av att springa mycket och att uppnå uppsatta mål är självförverkligande och något jag även det mår bra av. Om jag mår bra så kommer jag vara trevligare mot andra människor, inklusive min familj! Så försöker jag motivera min träning när det dåliga samvetet smyger sig på. Jag tror att de flesta löpare håller med mig?

Vi kan ändå vara glada att vi är löpare just nu: dels kan vi springa fritt i naturen och dels är vi antagligen friskare än gemene man och har bättre utsikter att klara av COVID19.

Tänkt dessutom vilket pannben det kan bygga att träna hårt i sin ensamhet! Vi påminns om vad löpningen, i all sin enkelhet, betyder för oss. Jag tror även det kan vara positivt att löpare som är fast i ett schema vågar prova lite nya roliga pass.

 

Jag har tur som har ett hemmagym.

 

 Dela på Facebook