Lopprapport – Billinge motion

Billinge motion tänker du, det loppet har jag inte hört talas om. Nej det är klart att du inte har. Du sitter väl bara och glor på tävlingskalendern här på Spring. En annan hänger ju mer på draghundsport.se numera va. Jag hade en spaning för ett tag sen om att canicross skulle trenda i år och jag har inga problem med att gå i bräschen för mina egna prognoser. ”Du ska inte tro det blir sommar…” osv. Men ibland är det som att ni andra inte riktigt tar till er av det jag skriver här, att det bara går in genom ena ögat och ut genom det andra på er. Så ni var väl i Bålsta allihop förstås, medan jag och Doris åkte till Skövde. Inget fel med Bålsta, jag hade själv planer in i det sista på att i alla fall springa 5 km där men nu krävde min sargade kropp några dagars vila från löpning för att palla söndagens hundlopp som var prio ett den här helgen. Lite synd, för Bålsta IK har ett bra arrangemang där ute och det är det många som har upptäckt. Lapp på luckan i år och startfältet såg riktigt intressant ut med gott om ryggar som jag säkert ändå hade misslyckats med att hålla.

Nåja, det var inte så dumt i Billingen heller. Trevligt folk, bra fika och priser i form av mat även där. Första gången på en sån här tävling för min del så jag har inget att jämföra med i övrigt. Det var väl kanske 45 ekipage som sprang och ytterligare 25 med cykel och scooter. Premiär även för Doris. Inte min hund men vi springer ihop på regelbunden basis. Hon fattade väl inte riktigt var hon hade hamnat men höll sig rätt chill, satt mest som tjuren Ferdinand på julafton och luktade på blommorna. En del andra hundar verkar veta exakt var dom har hamnat och är taggade. Dom studsar och skäller och ylar och får hållas tillbaka med all kraft på startlinjen, ivriga att få rusa iväg. Jag har kanske haft en viss skepsis mot t.ex. travmänniskor som hävdar att hästar verkligen älskar att springa. Alltså det gör dom säkert men hur vet man det? Med hundar har jag inga problem att tro det, dom känns genomskinligare i sitt kroppsspråk. Och dom jyckar som vill ta det lite lugnare i spåret gör så klart det. Ingen hets, ingen kusk som driver på med tömmar eller ridspö, och kiss- och nospauser är inga konstigheter. Gojogg eller tokrush, det är upp till hundarna.

Doris som är nån slags vorstehblandning är en sån som gillar att blåsa på. Ingen idé att ha nån taktik på förhand; att hålla tillbaka på krafterna ens bara en smula ser hon som en kränkning av hela hennes väsen. Minsta lilla knyst om ”negativ split” så får man en sur blick tillbaka. Det finns ju nåt test där man ska öppna i sin maxfart och sen försöka springa allt man har i tre(?) minuter för att räkna ut sin critical speed(?) (eller nåt). Det är ju ett test som ingen vettig människa orkar göra för att det är så jobbigt men för Doris är det det enda sättet att springa på.

Vanligtvis blir det mitt jobb att försöka bromsa henne, i nedförsbackar (av hänsyn till min egen överlevnad) eller när jag tycker att hon borde vila lite. Nu fick hon grönt ljus i tre kilometer och det var en möjlighet som hon inte ville förspilla. När starten gick var det som när Ferdinand sätter sig på humlan: en fullständig tjurrusning och enligt min klocka var vi uppe i 2.10-fart efter 50 meter. Det hade säkert varit en rimlig öppning om hon inte hade haft över 70 kilo mänskligt ankare att släpa på. Jag kan ju knappt cykla i den farten. Mjölksyrachock och blodsmak i munnen direkt. Försökte bara hänga med och göra mig så lätt som möjligt. Kan man ens det, rent fysiskt? Man kan ju göra sig tung vet jag, när t.ex. ordningsvakten slänger ut en från krogen eller pikétstyrkan bär bort en från klimataktionen (OBS: fiktiva exempel).

Det är individuell start med en minuts mellanrum och efter ett tag började vi komma ikapp andra ekipage. Ett moment som kan vara avgörande eftersom en del hundar kanske vill hälsa på den andra hunden och tycker att det är en trevligare idé att slå följe än att springa var och en för sig. Eller gillar att ligga i rygg men inte springa förbi, lite som Petter Northug. Andra har jag hört kan lacka ur och göra utfall mot passerande hundar när dom blir omkörda, riktiga tävlingsskallar. Att bli omkörd är en erfarenhet som Doris fortfarande inte har upplevt men vi ser båda fram emot den dagen med spänning. När vi springer förbi folk och fä här hemmavid brukar hon vara rätt fokuserad framåt men kan sakta in och slänga upp en nos i farten ibland för att kolla läget lite. Nu var det som att hon fattade att det var tävling och gick som en furie i spåret, körde om utan att varken sniffa eller snegla på andra hundar.

Farten brukar mattas av en aning efter nån kilometer eller två, letade väl lite efter ett dike att svalka sig i nu också men med hundar framför att jaga och lite pepp spurtade hon glatt vidare sista biten in i mål. Tre kilometer lätt kuperad terrängbana på 8.54, vilket räckte till en silvermedalj. Så klart hennes förtjänst, inte min. Det är ju lite av en materialsport det här: en bra hund är viktigare än att vara snabb själv. Men det känns inte heller som att placeringar och tider är det viktiga; det roliga är att se hundarna göra sin grej och deras pepp är otroligt smittsam. Noll ångest, bara glädje. Jag skrev ett inlägg i höstas om det här med att springa med hund, en aktivitet jag hade börjat med då och som nu har eskalerat ytterligare. Det har sina för- och nackdelar.

För: Kul!
Nack: Extremt slitsamt.

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att det är det mest slitsamma man kan göra som löpare. Om det är drag i hundarna alltså, att man antingen tvingas springa och bromsa eller dra på för fullt så att benen går som om man vore serietecknad. Det är så lite bang for the buck man kan få inom löpning. Som att bara sitta och slå sig själv på benen med en hammare utan att få dom positiva effekterna av kvalitetsträning. Eftersom hundar inte klarar värme så bra är det tävlingsuppehåll i den här sporten på mina breddgrader fram till slutet av september, vilket ungefär motsvarar den tid mina ben kommer att behöva för att återhämta sig. Börjar känna mig kroniskt sliten och en del lopp som jag hade siktet inställt på nu i vår är i fara, i alla fall när det gäller nån slags prestation att skriva hem om. Det kanske börjar bli dags att lägga ner den typen av löpning ändå? Man är ju inte M40 längre så att säga.

Det är kul med tider och PB:n och målsättningar och allt det där men det är inte hela poängen med löpning för min del. Jag springer med hundar, jag springer när jag ska till biblioteket, jag springer till sjön för att bada, jag springer för att leta orienteringskontroller, jag springer för transport och för att se mig omkring och för mitt höga nöjes skull och det här med att bli snabbare är bara en blomma i min löparbukett. Det vore trist om alltihop vissnade bara för att jag försöker kapa några sekunder här och där. Jag kanske kan putsa på mina pers lite men man vill ju under jämna minuter liksom. Det börjar bli svårt för mig att klara några tillräckligt inspirerande tidsmål helt enkelt.

Även den här bloggen sjunger väl lite på sista versen ärligt talat. Den fyller fem år nu i dagarna. Jag har lekt med tanken på att låta AI göra jobbet åt mig, vilket även det skulle ligga i linje med mina tidigare trendspaningar. Det har hittills fallerat på att ChatGPT kräver inloggning och jag orkar inte skapa ETT enda konto till i mitt liv. Men en vacker dag kanske jag har den orken (förmodligen en dag när jag inte har tävlat i canicross nyligen). Då kommer jag kunna dra mig tillbaka, leva ett bekvämt liv på Bahamas och låta robotarna jobba åt mig. Om jag bara kunde komma på ett sätt att outsourca själva springandet också…