Lopprapport Stockholm Marathon

Ja det blev Stockholm i alla fall. Var ju tveksam efter fadäsen i Köpenhamn när jag misslyckades med att klara SM-kvalgränsen men vadå, lika bra att passa på medan man är ung och frisk. Nästa år kanske jag har apkoppor eller ligger i en skyttegrav vid finska gränsen eller ännu värre: är i dålig form! 

Fortfarande lite sur och bitter fick jag alltså snällt passera stadion och fortsätta ner till Östermalms IP för att trängas i boskapsfållorna med resten av pöbeln. Men bitterhet är en drivkraft så god som någon och revanschlusten var stor. Jag hade skissat på en plan som på förhand var lika enkel som genial: räkna på 3.40-tempo istället för 3.45. Jag är så himla smart ibland! Men när starten gick försvann all taktik och jag sprang mest på känsla. Kollade knappt på min egen klocka (den har ändå en tendens att leverera opålitliga kilometertider) utan stämde bara av mot klockorna som står utplacerade var femte kilometer. Dom första tre femmorna låg jag precis under 3.40-tempo. Halvmaran passerades på 1.17.44 (vilket så sent som i april hade varit PB på distansen med nästan en minut) men sen var det roliga slut. Målsättningen var att möta smärtan tidigare i loppet den här gången eftersom jag hade en lite väl behaglig resa i Köpenhamn. Be careful what you wish for..

Efter utflykten på Djurgården var benen inte lika kaxiga längre, men sen kommer det ju bra med publikstöd genom stan och det är först vid Stadsgårdsleden och Londonviadukten som jag verkligen börjar hänga mot repen. Vid 30 km ligger jag bättre till än i Köpenhamn och är klar nog i huvudet för att veta att jag ligger under 3.45-snitt. Med ett par stigningar avklarade borde jag teoretiskt sett kunna klara målsättningen på 2.39, men i praktiken vet jag att det är kört. Kroppen är väldigt tydlig på den punkten. Har bryttankar men någon sa i början av loppet att det räcker att komma topp 100 för att få starta längst fram. Och här håller jag på och jagar tider… Kan det verkligen stämma? Fortsatte att springa i alla fall, jag hade folk som skulle heja på mig och det kändes bara bökigt att bryta. 

I Köpenhamn renderade mitt Hammarby-linne i tre ”Heja Bajen!”-rop. Nu tappade jag räkningen redan den första kilometerna och genom söders höjder slog den mätaren fullständigt i taket. Själva linnet är helt värdelöst; det är tungt och suger upp all sportdryck som man misslyckas med att pricka ner i munnen, men det är det värt en sån här dag. Dock för trött för att ge någon som helst respons till alla hejarop. Tack i efterhand!

Skulle inte säga att jag väggade men farten sjönk gradvis ner mot 4.07 sista biten och jag kom i mål på 2.41.07. Det hade jag varit missnöjd med på förhand, men väl i mål ger jag mig själv ändå godkänt. Är nöjd över att jag fullföljde och höll ihop det hyfsat ändå. Inte heller så dumt att komma tillbaka till ett folktomt Östermalms IP och kunna få lite massage och en java i lugn och ro. Såg det inte lite trångt ut för elitlöparna där på stadion?

Övriga reflektioner: 

* Öppnade jag för hårt? Nej jag tycker att utgångsfarten var rimlig. Svårt att undvika en positiv split på den banan och ambitionen var att inte hålla igen lika mycket som senast utan spänna bågen. Hade kanske lite hybris efter Köpenhamn men om det var en dålig gameplan så var jag i så fall inte ensam om den. Blir varken omsprungen eller kommer ikapp folk utan håller i stort min placering andra halvan, vilket också bidrar till att jag inte bryter.

* Hur påverkade Köpenhamn tre veckor innan? Jag vet inte. Kan ha både hjälpt och stjälpt men förmodligen gjorde det inte så stor skillnad. Kände mig inte så värst sliten efter den maran och sprang lopp på 10 km helgen efter och 5 km Kristi himmelsfärd.

* En del riktar ju sina egna haverikommissioner mot energiplanen. Det där har jag aldrig förstått. Man blir ju trött i slutet av en mara, hur vet man då att det inte är för att man har tränat för dåligt, utan misstänker att boven i dramat är att man bara tog 40 g gel i halvtimmen istället för 60 g? Själv gick jag från en medhavd gel i Köpenhamn till noll den här gången. Hela poängen med att springa såna här lopp är ju att man slipper ha med sig egen matsäck. (Ler alltid inombords när jag tänker på min Ironman för en massa år sen, där jag stoppade på mig så mycket gels och bars under cyklingen att jag kom hem med mer energi än jag hade med mig. Det var ett sätt att kompensera för den dyra startplatsen.) Jag tycker att energiplaner är för saker som tar lite längre tid i anspråk än ett maraton. När man börjar äta upp hundarna i sin polarexpedition kan man börja snacka energiplan.

* Jag har gått bananas på skofronten och köpt ytterligare ett par kolfiber, en av dom mest hyllade modellerna. Hade inte sprungit en meter i dom innan men gav dom chansen i startelvan. Inte imponerad, inte samma magi. Men snyggt svarta och skosnörena är otroliga!

* I mål på plats 53. Senast jag sprang, 2018, så kom jag på plats 51 trots att jag då sprang nio minuter långsammare. Tolkar det fortfarande som att många hade det jobbigare i värmen som var det året.

* Var det varmt i år? Nej, optimala förhållanden skulle jag säga. Men eftersom det varit kallt innan, 15 grader och ihållande regn på torsdagen, så kanske det kändes så. Men bättre förhållanden än så här kommer nog att vara sällsynt i framtiden. Planeten blir inte direkt svalare. Speciellt inte när aktörer som Marathongruppen köper in buteljerat flaskvatten från fucking Estland(!) och delar ut till alla anmälda. Alltså runt 14000 flaskor flytande besvikelse som delades ut innan loppet. Hur är det möjligt att spåna fram en så usel idé? Stockholms kranvatten håller prima kvalitet kan jag meddela. (Det var väl till och med nån politiker som drack vatten direkt ur Riddarfjärden i samband med nån OS-ansökan (och blev sjuk väl?)) Apropå mitt gnäll om medaljer så har jag sett att några lopp har tagit en extra avgift för medaljen. Jag har full förståelse för att en del vill ha en medalj så det är väl en jättebra lösning! Gör nu samma sak med finisher-tröjor och importerat vatten från Estland så kan vi andra få en lite billigare startplats.

* Angående debaclet med feldirigeringen. Går ju inte att säga annat än att det är bedrövligt. Jag tittade lite på sändningen i efterhand och några saker slog mig. Dom är ju fel redan när dom försöker springa in på Folkungagatan första gången. Där ska dom redan ha sneddat över mot färjeterminalen och cykelbanan på vänster sida. Det kan inte ha varit så svårt att lösa rent praktiskt. Ett intressant scenario hade ju varit om vakterna inte hade stoppat dom där, då hade dom varit på rätt väg men sprungit några hundra meter för kort. Skulle nog ha varit ett ännu jobbigare läge. Tyckte också att nån person i TV sa att det ytterst är löparnas ansvar att springa rätt. Mm tjena. Afrikanerna har säkert memorerat bansträckningen minutiöst, lärt sig gatnamn och pluggat på om både Stockholm och Sverige i största allmänhet. Dom kanske läste Mina drömmars stad på planet hit och vid Danvikstullsbron kanske Felix Kirwa hann tänka ”Ah, det var ju här dom spelade in SOS – Sällskapsresan”. Kommentatorerna borde däremot ha bättre koll men ingen av dom reagerar på att tättrion är på väg att korsa kommungränsen över till Nacka. Om jag hade blivit feldirigerad en enda meter i det skedet av loppet hade jag bara satt mig ner och börjat böla.

Sammanfattningsvis var det roligt att få springa på Stockholms gator och uppleva löparfesten. Det är annat än dom vindpinade gudsförgätna cykelbanor man vanligtvis håller till på. Det har varit mycket lopp för min del under våren. Jag har knappt kört ett enda kvalitativt träningspass sen i mars, utan tävlat på allt som rört sig istället, från 400 m upp till maraton. Det lugnar väl ner sig nu till sommaren och jag ska försöka få till lite bra träning istället. Fokuserar nog på milen och är sugen på att springa Midnattsloppet. Bättre publikfest än så blir det väl inte. Då kanske jag också kan få avverka Södermalms gator med lite större värdighet än vad som var fallet i lördags.