Att ”ha dagen” är ett tillstånd varje löpare vill uppleva. Nu har jag upplevt ”mardrömsdagen”.
Det gick inget bra, för att uttrycka det milt. Det fungerade som det skulle ungefär till sju kilometer. Jag höll ihop det halva distansen. Sedan var det ett helvete hela vägen till mål. Går det bra är det lätt att blogga, går det mindre bra kan det ta någon dag eller två att samla tankarna.
Jag var helt säker på att jag skulle ta mitt ”pers” 1.23.16 från Stockholm Halvmarathons 21 097,5 meter i höstas. Banan sa det, de yttre förutsättningarna sa det, formen borde sagt det. Dessutom hade jag coach BG med på banan i Marrakech.
Men det blev ingen personlig succé, inget att minnas eller jubla över eller skriva hem om. Esset Johan Larsson skickade ett meddelande och peppade mig till att greja sub 1.20.
Jo, tjenare.
Jag skyller inte på något. Men någonstans vid 11-12 kilometer började jag andas väldigt konstigt. Jag kippade efter andan och stönade högt. Det brukar jag inte göra. BG gav mig en underlig blick och undrade vad som var på väg att hända. När kilometertiderna började rulla in på 4.05-4.10 så var det inte roligt längre. Planen var ju att snitta 3.52/km. Jag försökte fokusera och ta i lite mer, klockade en km på 3.55, bara för att sjunka ihop igen och göra nästa på 4.12.
Ändå hade jag chansen på PB med tre kilometer kvar. Men jag var körd. Jag frustade, stånkade och kroppen sjönk ihop mer och mer. Kändes som mina 190 centimeter var förminskade till 120.
En ny känsla jag aldrig har upplevt under ett lopp inträffade. En tilltagande brännande träningsvärk i benen, främst baklåren gjorde tillvaron ännu kämpigare. Det var inga krampkänningar, mera träningsvärk från en annan planet. Det drogs jag med sista milen.
”Kom igen nu för helvete Grip, bara tio minuter kvar”, vrålade BG uppoffrande.
Jag orkade inte ens bli irriterad, det handlade mer om uppgivenhet och en stilla undran varför jag håller på med den här skiten.
I mål blev det 1.24.58. 54 sekunder sämre än förra årets insats i Marrakech, då jag var i sämre form men ”persade” ändå. Då var jag överlycklig med 1.24.04, nu var känslan nästan exakt tvärtom.
Benen värkte som tandvärk och när BG tyckte att vi skulle jogga ned så låtsades jag verkligen inte höra.
I löpning gäller det att ’”ha dagen” som det så vackert heter. Nu har jag haft ”mardrömsdagen”. Lovade mig själv snabbt efter målgången att inte springa en meter på två veckor för att se om jag kan hitta löpglädjen igen.
Det gick snabbare än så.
Redan dagen efter blev det elva kilometer, med 6×500 meter inlagt i passet. Det är ju så kul att springa och jag brukar aldrig komma ihåg vad jag drömmer, oavsett om det är mardrömmar eller inte.
