Maria Lundgren har haft en bra säsong 2014 och springer nästan lika snabbt som för 20 år sedan. Nu startar hon bloggen ”Kör så det ryker” här på springlfa.se där hon bland annat kommer att tipsa om bra intervallpass.
Kan du berätta lite om din första karriär?
– Började kuta på riktigt när jag var 16 år och min tävlingsponny blev halt. Löpningen tog över helt faktiskt, jag gillade känslan att testa gränserna, pressa kroppen. Jag slutade spela fotboll och skaffade aldrig någon ny häst. Att kuta långt och helst i terräng var och är min grej! I mitten av 90-talet fick jag vara med på treFinnkamper (typ reserv som fick kuta men ändå…). Rusade Halvmaran på 1.14,25 1994 och gjorde ett grymt bra Lidingölopp 1996 (15 km). Gick i väggen helt på Terräng-EM 1996 efter en galen första halva av loppet. Kroknade helt sista kilometerna och raglade i mål, men det var precis så jag ville kuta. Jag vill köra så det ryker, så länge som möjligt. Jag var nog rätt lovande på 90-talet, i svenska mått mätt, men för hård träning och dålig återhämtning knäckte mig och skadorna avlöste varandra.
Har du haft semester några år innan du började satsa på en andra långlöparkarriär?
– Japp. 1997 då jag lade undan skorna var jag dödligt less på att vara i form varje helg. Höll mig lugn till 2004, pluggade, tränade sparsamt och roade mig ordentligt. Jobbade som fystränare och massör åt ett hockeylag och kände att jag började bli riktigt otränad. Tog tag i saken och anmälde mig till en Fjällmara. Det var precis vad jag behövde. Fick smak för löpning igen och satsade på Ultra några år. 73 km på 6-timmars i Skövde och 100km på 8,27. Men jag fick liksom överdos av det långa lugna löpandet. Bestämde mig 2011 att jag ville springa fort på milen igen och i våras sluggade jag mig genom Eksjö Stadslopp på 35.25. Sen fick jag ta en ofrivillig paus i tävlandet och tränandet vid midsommar. Kroppen sade stopp… Jag lär mig visst aldrig. Men nu är jag på G igen. Försöker satsa på terränglopp nu under sensommaren hösten. Skonsammare än asfalt och bana. Och roligt!
Hur hårt satsar du på löpningen?
– Jag satsar allt när jag väl springer, men jag tar det med en klackspark nuförtiden. Det är en bonus, att jag kan kuta snabbt. Har inga direkta mål, kanske ska jag fundera på det. Eller så ska jag bara köra på. Köra så det ryker och ha kul!
Vad får du för känslor av löpträning?
– Jag njuter av tröttheten och smärtan. Och jag älskar endorfinkicken efter ett tufft pass. Jag brukar få känslan av att jag är en frustande travhäst, som bara ligger på och vill springa mer. Det är underbart att känna så. Men jag gillar även att lufsa i terrängen och njuta av den gärna under längre pass. Då skiter jag i klockan. Bara springer i den fart som känns bra för dagen. Under sådana pass fyller jag på med energi.
Om du jämför din träning nu mot för 20 år sedan. Har det skett några förändringar?
– Jag kör mer spontant, på gott och ont. Jag tränar mindre nu… mycket mindre. Och jag kör väldigt mycket mer alternativ träning (racercykel, MTB för det mesta).
Beskriv ett favoritpass?
– Jag älskar tempouthållighetspass 3-4x8min med 2-3min vila. Skitjobbigt, men jag älskar det.
Beskriv ett riktigt ”grispass”?
– Jag är lite kluven till det där uttrycket. Grispass … Grisar, de är väl inte kända för att vara löpstarka så jag tänker inte i termen ”grispass”. Jobbigaste passen är passen då man bestämt sig för att gå ut stenhårt och se hur länge det håller… och man märker att det liksom bara håller 75 % av passet, de återstående 25 % av passet blir då kanske något slags grispass. Men jag vet inte, börjar man ha för många grispass i sin träningsdagbok tror jag att något är fel.
Vilken distans tävlar du helst på och varför?
– 10 km landsväg eller 8-15km terräng. De distanserna funkar bra ihop med ”Kör så det ryker” taktiken. Min styrka är tempouthållighet och det är på dessa distanser jag kan dra nytta av den.
Du kommer att delge läsarna intervallpass som du tycker är bra på din blogg. Har du någon favorit som vi kan få redan nu?
– Backpass är alltid ruskigt trevliga och galet jobbiga. En härlig mix av njutning och plåga. En favorit bland backpassen är 6st 2min backar och 6st 45 sekundersbackar, man kör varannan lång och varannan kort. Börja med den långa… vill man kan man avsluta med en extra av den långa backen. Fokus på tekniken, att trycka på i varje steg och på att springa över krönet. Speciellt viktigt att ta sig med fart över krönet är det i den långa backen. Oj så sugen jag blev på det passet.
Beskriv en normal träningsvecka?
– Oj vad svårt! Skriver inte träningsdagbok längre, kör på känsla. 6-7 pass i veckan, fredag vilodag. 1-2 pass med racer eller MTB. Kör allmän styrka 2ggr/veckan i anslutning till lättare distanspass. Jag har i grunden 2 intervallpass i veckan, ett med tempouthållighet som fokus och ett med lite kortare snabbare tempo (eller backlöpning) i fokus. 1 långpass över 2 timmar gärna 3 timmar. Gärna 1 distans/fartlekspass i riktig tuff och teknisk svår terräng och sedan har jag mina alternativpass och korta distanspass på lunchen som jag fyller jag på med eller tar bort efter behag. Orkar inte riktigt ha ett program. Känns inte motiverat. Jag är inte ung och lovande längre. Skulle en tränare säga: ”Mia, jag vill satsa på dig, jag vill hjälpa dig att springa under 34 min på milen, jag ser att du har den potentialen!”. Då skulle jag kunna tänka mig att träna mer strukturerat och målfokuserat, men som det är nu, då känns det viktigast att det är riktigt kul att kuta. Under tävlingssäsongen denna vår gjorde jag felet att ta för lite återhämtning mellan tävlingarna. Ville ha in mina intervallpass ändå..trots alla lopp. Mia 42 har längre återhämtningstid efter tävling än Mia 22. Det har jag lärt mig.
Hur gör du för att pressa dig det där lilla extra när mjölksyran gör att det gör ont i hela kroppen?
– Jag tänker inte så mycket, bara matar hjärnan med signalen ”Kör, kör, kör” sedan tänker jag att smärtan är det jag ska träna mig att hantera. Smärtan och tröttheten. De måste bli mina samarbetspartners och lite kompisar måste vi bli. Jag är inte så snabb och tävlar ju inte på medeldistanssträckor så jag kör ju inte sådan extrem ”syra-träning” För mig handlar det om att jag inte får vara rädd att pressa mig över tröskelfart, att våga springa i det tempot. Det gäller att komma på att det inte alls är farligt att ha ont. Trötthetsont alltså. Det är bara att mata på, och smärtan släpper ju när man får vila. Och det ser jag alltid fram emot, att få vila. Faktiskt.
Hur ser du på säsongen 2014?
– Den blev kort. Men det som blev, det blev bra som fasen. Så jag är nöjd. Ska lufsa vidare, det blir en del tävlingar under hösten. Men har inga förhoppningar om stordåd.
Vad är det bästa en tränare kan säga till dig för att du ska tagga till och göra ditt allra bästa?
– Jag tror på dig!
Stort lycka till och välkommen som ny bloggare på springlfa.se!
– Tackar. Nu kör vi så det ryker!
