Imorgon är det dags. Nytt träningsprogram, nya mål. Framförallt delmål. Även om jag vill komma ifrån allt för mycket kamp mot klockan så har jag ett klockslag att besegra för att avslappnat hålla till höger i löpspåret, sub-3:30 på maratondistansen. Har en god vän som landade däromkring och på så sätt slog mitt enda maraton-resultat med en kvart. Kul för honom. Han kan njuta i ganska exakt i tolv veckor till sedan är det hans tur att känna klåda av vänskaplig-irritation och en otillfredsställd vinnarskalle. Oavsett om det är en kamp som utspelas tusentals placeringar efter vinnaren så finns det bataljer som inte ska förloras.
Fart och kardiovaskulär uthållighet finns redan. Men min kropp är inte där än. Jag behöver stanna upp och vänligt backa tillbaka ett par kilometer. Starta från början för att vänja senor, ligament och muskler att mala i timmar. Mitt första och enda maraton genomfördes i Berlin, 2013, med ett struligt knä. Jag vågade inte trycka på och korsade mållinje utan att ens vara andfådd. Min kropp var däremot grundligt misshandlad. Knäet höll medan ljumskar var rejält pryglade. Problem att gå och smärta blev troget sällskap i ett par veckor. Genomförde inte ett löppass på flera månader. Runners low 2.0 trots att jag med god marginal uppnådde mitt personliga mål, att avverka maratondebuten på under fyra timmar.
Denna gången ska det göras rätt. Att löpa 4:59 min/km känns idag, när jag sitter i soffan, som ett tempo som jag borde kunna hålla i evigheter… I alla fall ska det hållas i 105,5 varv runt Hästhagens IP den 27:e mars.
