Motvind och medvind men också ofrivillig “spark” i baken

Lena Eliasson  

VM + VM = SANT!

Det gick vägen med min något tuffa vårplan och även om sista biten i Stockholm maraton var kämpig så grejade jag både en OK tid och en VM-biljett.

Racerapport från min första Stockholmsmara:

Lugn och taktisk då och då kan löna sig i längden.

Lugn och taktisk då och då kan löna sig i längden. Foto: Lars Rönnols

1-10km) Lugn och avslappnad inledning och även om kroppen är pigg i början försökte jag hålla nere tempot och ha tålamod. Hittade ett litet gäng som verkade vilja hålla liknande tempo och jag hade redan innan trott att jag och klubbkompisen Charlotte Karlsson (på bilden ovan) skulle kunna ha liknande mål med dagen, så det kändes naturligt att vi höll ihop inledningsvis. Dock fick jag beslutsångest när det började bildas en lucka till en grupp framför och jag hade velat gå med där (kände en av grabbarna och trodde vi skulle vara jämna) men just då var deras snittempo lite för högt för min tänkta sluttid och jag valde att låta dem dra iväg. Där fanns bland andra tre finska tjejer men det var bara en av dem jag trodde mig få svårt att slå – Anne-Marie H. (pers runt 2.35)

10-20km) Fortsatt behagligt och i medvindspartierna kunde jag även ta mig upp och dra lite, bland annat med mål att inte släppa iväg de finska tjejerna alltför mycket. Som jag trott på förhand var det två av dem som nu fått släppa den klunga de gått med i och jag blev motiverad att äta mig ikapp och förbi.

Motvinden efter Västerbron var dock ganska stark och regnet var också skönt att få lite skydd mot, så jag försökte springa energisnålt i klungan just där men det var ändå svårt att hålla värmen och mjukhet i rörelserna. Det var då otroligt skönt att vid 12km kunna ropa till vätskedepån med sambon David och kompisen Jakob Lööf att jag ville ha mina vantar ihop med vätskan (hade även placerat ett par vid 24km) och direkt när jag fick på mig dem slappnade jag av, gjorde en del dragjobb i medvinden och kunde senare på Valhallavägen passera finskorna framför.

21km) Lars Andersson servade med vätska och jag låg fortfarande i spets i klungan. “Vad hände med Charlotte”? ropade Lars och jag svarade förvånat att “ingen aning, trodde hon var med i klungan”. Då förstod jag att hon troligtvis fått problem av något slag, vilket tyvärr visade sig vara magkrångel under mittpartiet på loppet.

21-33km) Drog en hel del men blev omsprungen i motlut uppför. Utför och platt var det dock jag som manade på tempot och känslan var kontrollerad och härlig. Dock med respekt för att sista biten är den tuffa….

Att dra i motvind kostar på men det var nödvändigt vissa partier. Foto: Lars Rönnols

Att dra i motvind kostar på men det var nödvändigt vissa partier. Foto: Lars Rönnols

33-37km) “som en morgonjogg och även 4min/km ger en ok sluttid” – mitt mantra när jag sakta men säkert började frysa och bli mer och mer stel i benen. Mycket ensamlöpning och även om några grabbar hejade på mig (någon passerade mig och någon blev passerad av mig) kände jag att det inte skulle bli en dans på rosor hem till Stadion. Passerade rutinerade Szalkai och insåg att han säkert varit 2 min före mig i början, så det kändes som ett bevis på tuffa förhållanden när även han kroknade.

“Ta dig till David och Jakob vid 37km, de kommer heja grymt bra!” var det som drev mig ensam i motvinden. De peppade mig massivt och även om David i positiv anda upplyste mig om “Du har fortf. chans på VM-plats” så var min upplevelse just då “Det skiter jag i, jag ska inte springa fler j-la maraton” ;-), men vi visste ju båda att det inte kom från hjärtat!

37-42) Det gick tröööögt men jag kämpade. Stel och frusen från midjan och neråt, mycket vilja och inte alls så jobbigt från midjan och uppåt. “Ge mig en chans till och jag ska vara god för PB nästa gång”, drev mig men när norskan och en klunga herrar passerade var det inte en susning att jag kunde hänga med och i mål kunde jag konstatera att avslutningen inte var speciellt snabb från min sida. Med facit i hand hade jag troligtvis tjänat en del på att gå med den snabbare klungan i början och den killen jag kände igen där slog mig med ca 45s tillslut. Men jag hade en taktik och följde den, lite otur att vara så ensam just från bron och “hem”.

Stockholm Maraton i värsta nederbörden någonsin sades det – CHECK på upplevelselistan.

Resultat: 2.a SM (tillika DM), 4:a Nordisk landskamp, 6:e dam i Sthlm maraton.

 

Speedat återhämtningsprogram men ändå med respekt för kroppen

En vecka efter Stockholm var det sprint + medeldistans i Världscupen i orientering och en utmaning för mig att se om jag skulle fixa att starta där. Jag klarade att återhämta mig smart, med vila sö-tis (lite plask i bassäng) och joggpass ons-fre (50min-1h/pass) men på lördagen saknades ändå lite fart i kroppen – helt förståeligt! Chockades lite av extrem syra i ARMARNA!?! och orkade inte riktigt ta de smartaste besluten, men det var stabilt nog att säkra min VM-biljett till sprint + sprintstafett i Skottland i inledningen av augusti. En perfekt fartavstämning inför maran i slutet av Augusti. Det bästa av två världar helt enkelt!

Ofrivillig spark i baken

Smällen kändes värre än bakluckan visar, men några bucklor där kan jag leva med.

Smällen kändes värre än bakluckan visar, men några bucklor där kan jag leva med.

Om inte upplägget var tufft nog så fick jag och David lite perspektiv på den idrottsliga vardagen när vi på hemväg från Världscupen blev påkörda vid ett stoppljus. Bilbältet fungerade perfekt och förutom en liten känning i min ena vad så ser det än så länge bara ut att vara vår lilla Toyota som behöver hjälp att läka. Även påkörande fordonets förare och passagerare klarade sig bra, givetvis lika viktigt!

 Dela på Facebook