Mr DNF

3
175

Många har hört av sig och undrat, hur fasiken gick det i Valencia? Jag tar tillfället i akt att summera både Valencia, året, klassen och funderar över 2023.

Nio dagar innan start fick jag gå hem från mitt första riktiga fartpass på över en månad, ljumsken smärtade. Sista veckan innan loppet var det promenader och lugn jogg. Dagen innan loppet testade jag fyra 45 sekunders fartökningar, enligt klockan gick det som snabbast i 4.15 fart, det kändes som 3.15. Man är inte kaxig då man dagen efter har som ambition att springa 42 kilometer i 4.00 fart. Men, det brukar hända något när startskottet går, jag hade fortsatt förhoppningar att klara det men hade samtidigt bestämt mig för att inte riskera något. Att bryta är jobbigt, men det är bättre än att bli långtidsskadad och att springa på 2.59 för att få en medalj var inget som lockade.

Starten gick och det kände overkligt bra, trångt de första två kilometrarna men sedan hittade jag mitt flow, passerade 5 kilometer på 19.54 nästa fem kilometer på 19.52, ganska overklig känsla. Men redan vid 13 kilometer kom smärtan tillbaka, både ljumsken och piriformis så jag beslutade mig då för att dra ner på tempot och se vad som hände. Nästa fem kilometer gick på 20.06, jag hade 59.52 på 15 kilometer, det vill säga enligt plan. Jag kollade även banas 15 kilometer, där hade jag 60.01, så GPS tiden var snarlik. Jag insåg dock att det inte skulle fungera, slog av mer på tempot och tog sikte på 22 kilometer där min lagning stod, hade 20.33 på nästa 5 kilometer och passerade halvmaran på 1.25.17. Ganska oberörd fysiskt men ont. Så vid 22 kilometer blev det stopp och sedan en promenad på cirka 2 kilometer till målet.

Det kändes ok, jag var medveten redan innan om att det skulle bli svårt, men DNF suger.

På kvällen hade jag bokat bord för Götalöpare med några respektive plus några andra löpare, vi var över 40 pers. Jag bad alla under kvällen i omgångar ställa sig upp och berätta om sitt lopp, över 30 från IS Göta och alla hade fullföljt utom jag, haha. Ganska unikt skulle jag tro, men så kul. Mest imponerad var jag över Patrik Lindberg, han är 54 år, låg på sjukhus i flera månader och kämpade för sitt liv bara för något år sedan. Nu har han på kort tid putsat sitt PB två gånger och sprang in på 3.07, en fantastisk prestation. Många i klubben satte PB och vi har tidigare på Springlfa.se redovisat de snabbaste.

Jag hade 8 dagar kvar i Valencia, ett mål, pallplacering på ett segment som jag skrev om tidigare i bloggen. Jag hade plockat placeringar hela tiden och var nu uppe på fjärdeplats i min ålderskategori med 3,53 tempo på de cirka 900 meterna. Måndag morgon innan avresa blev det första fartpasset efter maran, jag landade på 3.44 tempo – men min provprenumeration på Strava var över, haha. Jag kunde aldrig se resultat, men torde vara som sämst trea.

Hem, möttes av en galen kyla, snö och halka. En stor anledning till att jag inte ville chansa i Valencia var att jag hade ett ännu viktigare mål hemma, skånskt rekord på 3000 meter inomhus. Bara några veckor innan jag byter klass, det vill säga sista försöket. Det har på grund av pandemin varit på tok för få försök, 10.10.80 som tiden är borde jag ha gjort, men har varit nere på 10.13 enbart. Men, att komma från några månaders maratonträning utan fart och tro att man ska klara 3.20 fart i min ålder, det är nog ganska dumt… Jag testade dock, passerade 1500 meter på 5.05 men både luften och benen var slut sedan, nytt DNF.

Detta var på lördagen, på söndagen hade jag 1500 meter men också tävlingsansvarig med 350 starter av barn och ungdomar. Ville testa, det blev målgång denna gången, 4.58 är dock inget man ringer hem om.

Måndagen, jag och min bror skulle ge min syster en julklapp och jobba en dag på huset vi renoverar. Kylan hade släppt sitt grepp om Skåne, det regnade och var plus/minus noll. Jag skulle gå ut i garaget och hämta lite verktyg, betongtrappan var blött… trodde jag, men det var is. Minns knappt vad som hände, men plötsligt befann jag mig i luften, sedan studsade jag ner på min rygg… vaknade till med galen smärta, kröp upp för trappan igen och hamnade på köksmattan. Där låg jag och skrek. På kvällen körde jag förbi akuten, men efter över en timmes väntan gav jag upp och åkte hem, lyckades komma i säng och hoppades att jag skulle vakna återställd. Det har jag fortsatt att hoppas nu under tre dygn, men smärtan är konstant. Har ringt och pratat med läkare, idag fått starkare tabletter men läget är oförändrat, troligtvis en spricka i ett revben, det kommer läka men det tar tid, ät smärtstillande och vänta ut det.

Det blev två DNF till, min runstreak bröts efter 2143 dagar och min streak med armhävningar varje dag ströks efter över två år. Då får man börja titta framåt, nytt år, ny klass, nya mål. Kan konstatera att M55 var ett galet trendbrott, skadan det året jag fyllde 53 år gjorde att löpningen fick en annan roll, tiderna blev mycket sämre. Men, 46 lopp i Skånes veterancup under dessa fem år och 44 segrar visar att det fungera hyfsat ändå. Jag summera tiderna enligt följande:

Det är mina bästa tider i de olika åldersklasserna, som synes var M55 en rejäl försämring. Den enda tiden som sticker ut positivt är maratontiden. Inomhus fick jag skånskt rekord på 1000 meter med 3.02, övriga rekord missade jag med hårfina marginaler. Utomhus blev det skånska rekord på 1000 1609, 2000, 3000, 5 och 10 km landsväg och en timmes löpning. Maran missade jag med cirka en minut, det stör mig :)

Men, framåt är det tiderna längst ner som gäller – skånska rekord i M60. Några av dem ska jag förhoppningsvis kunna klippa om revbenet läker snart (det kan tydligen ta upp mot 8 veckor). Jag hoppas också på att kunna springa fortare än jag gjort som M55:a på några distanser, trenden är ju tydlig men trender är till för att brytas!

God-jul och Gott nytt år!

Och, missat inte världens bästa julklapp – https://springlfa.se/shop/

Min ytterdörr under 4,5 vecka i Valencia i år, saknar den och takterassen.
Föregående artikelJonas Glans efter det svenska rekordet: ”Mer van vid farten”
Nästa artikelRecension Saucony Peregrine Ice+
SPRINGaren Namn: BG Nilensjö. Född: 1963. Bor: Helsingborg. Jobb: Driver Spring Kommunikation AB. Klubb: IS Göta, ordförande och tränare. Tränare: Egen. Meriter: EM guld två gånger i militär femkamp, hyfsat bra löpare för att vara mångkampare – 8:55 3000 m, 15:20 5000 m, 31:51 på 10000 m. Som veteran över 80 SM medaljer, ett antal skånska rekord och två svenska rekord i M50, 34:05 på 10 km landsväg och 16:36 5000 m inne + ett VM brons. Favoritsträcka: 3000. Personliga rekord: I M50, 9:28 på 3000 m, 5000 m 16:27, 10 km 34:05, halvmaraton 1:15:46. Vill med löpningen: Göra milen under 35 minuter, slå rekord och hålla mig i form. Ser fram emot: Nästa nummer av Magasin Spring.

3 KOMMENTARER

  1. Men fy fan BG det var hemska nyheter att ta del av, hoppas att du snart är på benen igen..

    Jag harar gärna åt dig på kommande rekordförsök bara att hojta till!

    Mvh Micke

  2. Jag läste din reaktion om Börje Salmings hastiga och tragiska slut och att du där och då fick ett annat och ödmjukare perspektiv på livet.

    Förmodligen kommer du ihåg mej, det var jag som åkte med ambulansen från Båstad Trailen.

    Var ganska förvirrad av att något sånt kunde hända, visserligen blev jag ståendes i slalombacken undrandes hur fan jag skulle ta mej hem, var helt tom på energi, men hittade de sista krafterna till slut och fortsatte. Men så blev det som det blev kollaps vid målgång.

    Funderade klart hur det kunde gå så. Men några månader senare fann man en cancertumör i ena njuren (bifynd när jag sökte för annat), sån tur kan man ha,
    och att den kan ha spelat in på händelsen i Båstad har jag fått veta nu.
    Men den är borta nu och hur framtiden blir vet jag inget om just nu, är på ett 5 årigt uppföljningsprogram. Men har blivit så dålig på att hitta farten i löpningen, men jag
    håller ju mest på med för hälsan för knopp&själ.

    Men jag förstår nu också vad du menade när du fick insikten att livet kan vända snabbt.
    Tog tid innan jag landade i att jag har möjligen har en begränsad framtid.

    Nu är ditt avbräck på en helt annan nivå än mitt mediokra löpande, men vi delar nog
    med många andra hur skört livet kan te sej.

    Önskar dej en snabb och framgångsrik rehab!

    Sen jag ska göra vad jag kan för att åka upp till Båstad Trailen,
    ni som inte vet om den än så är den allra häftigaste utmaningen och kanon välorganiserad.

    Kämpa på BG !
    /b_å

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här