En film fick Jonas Leanderson att sluta mygla och i stället bruka allvar med löpningen. Spring tog rygg på landets just nu snabbaste 1 500-meterslöpare.
I slutet av första gymnasieåret hände något. Jonas Leanderson vet exakt när och hur, och han beskriver det närmast som en uppenbarelse. En sorts frälsning.
Utan den där helgen med blekingska löpartalanger, och utan dvd-filmen som någon i gänget plockat med sig, så hade allt förmodligen sett mycket annorlunda ut.
Jonas Leanderson tar en tugga grovt bröd och sköljer ner med blåbärssoppa. Klockan är 08.30 och dagens första pass närmar sig. Han är laddad, förväntansfull, sugen på att snöra på sig skorna. Tiderna har förändrats.
– Det var verkligen något speciellt som hände. Vi hade träningsläger på Karlsnäsgården i Kallinge, och vi tittade på en film som hette ”Without limits” och som handlade om Steve Prefontaines liv.
Bonus: Se trailern till ”Without limits”
Amerikanen Prefontaine tillhörde världseliten under 1970-talet och nådde rockstjärnestatus. Han sprang offensivt, levde hektiskt och dog, bara 24 år gammal, i en bilkrasch på väg hem efter en festkväll.
– Hela helgen blev en vändpunkt. Tack vare gemenskapen insåg jag att löpning inte behöver vara ensamt och tråkigt. Men framförallt fångade den där filmen mig. Plötsligt kände jag mig sjukt motiverad. Jag slutade mygla, satte upp mål och började planera för junior-VM och -EM.
Det har gått ytterligare några år och Jonas Leanderson, 25 år, är i dag en av landets hetaste löpare, men också en av de mest otursförföljda.
När han stod på startlinjen på Bislett i juni 2014 hade han trots allt kunnat träna kontinuerligt i fem månader. Han krossade sitt personbästa med över fyra sekunder och underskred EM-kvalgränsen på 1 500 meter med dryga sekunden. 3.39,37 var den snabbaste tiden av en svensk sedan 2007.
– När jag sprang i Oslo var det första bantävlingen för säsongen, jag visste att det var bra snubbar i loppet och jag var med i täten trots snabb öppning på runt 27 sekunder på första 200.
– Jag försökte faktiskt gå om med något varv kvar, men 150 meter från mål kom ett ryck och då var jag körd. Jag visade i alla fall att det kan räcka med några månaders bra träning. Det har krävts jävligt mycket smärta för få stunder av lycka, men där i Oslo kändes det som om det var värt allt slit. Äntligen ett steg framåt.
Text av Per Ohlsson
Läs hela reportaget om Jonas Leanderson i det senaste numret av Spring.