Nej!
Vad hände nu? Nu gick det snett, och inte alls enligt plan. Inte som jag tänkt mig! Jo, jag gillar att omstrukturera planer, jag gillar improvisation och plan B, och C…..men det finns gränser.
I och för sig, det är inte helt oväntat. Och man ska aldrig vara för kaxig, tro att man har stenkoll och att saker och ting går på räls. Man ska aldrig tro att ett plus ett är två. För då kommer ödet och lägger snubbeltråd, reser vägbommar och visar att ingen väg är enkel och lätt att traska! Och att ett plus ett kan vara noll.
Fast ödet, nja…..att dra till fjälls och öka träningsdosen med 300 procent i fem dagar och därtill av outgrundlig anledning sova uselt, komma hem och lätt panikslaget och omgående dra igång ett försök att jobba upp löpsnabbheten och styrkan man tror sig ha tappat (? )-
– det är väl kanske snarast ett sätt att be om trubbel? Dessutom är det februari.
Varför lär jag mig aldrig, varför är jag så korkad när det gäller mig själv, varför är jag så blind och döv beträffande min kropps signaler, varför tror jag att jag är 26 år? Fastän jag nu haft 30 år på mig att begripa att jag inte är det.
Jag måste vara osedvanligt korkad, dum rentav.
Det är alltså min hals: den är raspig. Min näsa har börjat droppa dessutom och det började igår kväll. Jag känner mig inte alls fräsch och därtill har jag ont i vänster knä.
Halsen är lite för påtagligt ond för att misstänkas för hypokondri.
Risken är överhängande att mina åttahundra meter på lördag brinner inne, och efter allt mitt gnöl om nervositet och stress vore det väl en fin anledning att få slippa det där, eller…? Skönt rent av…eller..?
Men så enkelt är det inte! Så funkar det inte alls! Nu vill jag plötsligt inget hellre än att springa det där DM:et! Jag vill springa där och komma sist efter M och A och kanske någon mer! För det vet jag att jag gör, men jag vill ändå.
Äsch. Fy och blä. Men än sen: det finns värre grejer här i livet, som krig, ebola, fattigdom och cancer. Zikavirus. Jag måste ha distans och perspektiv. Jag har distans och perspektiv! Detta är inte hela världen.
(Men ändå… kanske går det över…? Jättefort, för en gångs skull? Snälla….?)
Och tillråga på allt fick jag på nöten för mitt exalterade prat om våren och ljuset och doften och allt det där i tisdagskväll.
Idag är Skåne täckt av ett tjockt vitt snötäcke. Ett bakslagstäcke, så oerhört väl matchande min droppande näsa.
